Skottland del 3: Högländerna

När jag skriver det här sitter vi på tåget från den lilla kuststaden Mallaig (västra högländerna) tillbaka ner till Edinburgh – en av de vackraste tågresorna i världen enligt i princip alla tågguider jag har hittat och jag kan definitivt inte argumentera emot dem: slående vyer vart man än tittar! Höjdpunkten var Glenfinnan viadukten (se bilden nedan) – den där Hogwartsexpressen åker.

Det var en otrolig syn och jag är väldigt glad att vi gjorde den här sju timmars-avstickaren innan vi började röra oss vidare mot Edinburgh och flyget som ska ta oss tillbaka till Sverige, men jag har också slitits mellan euforin som slår till när jag tänker på vilken otrolig resa vi har gjort och depressiva symptom på grund av hemsk PMS. På ett vis blir jag arg över att min kropp stör mig på det sättet och inte låter mig njuta fullt ut av vår sista dag, och samtidigt vill jag ju inte ha det på något annat sätt. Det är ju så livet är! Upp och ner, skratt och tårar, smärta och inga problem i hela världen. Det blir ju också en del av historien, en annan slags upplevelse bara – för inte alls länge sedan skulle inte det ha varit så självklart att tänka så som det är idag, och jag tycker oftast att PMS är något vi kan slippa helt, men jag måste också acceptera läget och då är det enklast att se det som en del av livet. När jag sedan vilade mitt huvud mot Antons axel och blötte ner hans stickade tröja med tårar och frågade honom om han skulle pussa mig trots att han var arg på mig så svarade han ja. När han ställde samma fråga till mig svarade jag ”jag vill säga ja, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att vara för stolt för att göra det i den stunden. Den kommer mest sannolikt senare.”
”Om det blir så, så är det så. Då får jag vänta en stund bara.”

*

Vi kom till Högländernas huvudstad Inverness i måndags, alltså på Nyårsafton, och var så pass hurtiga att vi sprang direkt till hotellets gym för att sen göra oss iordning för middag som vi åt på hotellet. Vi hade tidigare kollat upp stadens Hogmanay-firande och de skulle ha sin årliga Red Hot Highland Fling-festival med livemusik i en park i närheten av hotellet. Där fick vi se ett ganska bra band som heter Blazing Fiddles som satte standarden för kvällen och ingav en genuin nu-är-vi-i-Höglandet-känsla med lokal folkmusik och mycket mellansnack om ”Highland pride”. Höjdpunkten för alla som var där var nog dock bandet Tideland som verkade vara Höglandets älsklingar – trallvänlig folkpop som kanske inte var riktigt min smak, men känslan var härlig när hela Inverness sjöng med i låtarna!

Tolvslaget kom, vi kysstes under fyrverkerierna och gick in i 2019 med ömhet, lycka inför framtiden och iskalla fingrar och öron.

*

Något som har varit genomgående och tydligt på alla ställen vi har besökt i höglandet är känslan av gemenskap och tillhörighet. Man känner sin stad, sin historia (som är en extraordinär sådan) och äger den fullt ut och jag tror att det väver folk samman på ett sätt som inte alls blir samma sak i storstäder som Stockholm eller Glasgow. Jag har inte fått uppleva det på det sättet eftersom att jag har flyttat mycket, bytt skola ofta och levt i väldigt osäkra och otrygga förhållanden under långa perioder: jag har liksom inte kunnat rota mig någonstans och det är något jag har saknat otroligt mycket. Även om livet som ”nomad” nog har varit närmre till hands för min del (och mer lockande i slutänden) så har jag saknat en bas att återvända till. Tills jag insåg att jag är vuxen och kan skapa allt det där hos och med mig själv: JAG äger min historia, min nuvarande situation och styr min framtid helt själv (även om jag också njuter av att låta livet slänga in några överraskningar ibland) och det är befriande att ha kommit till den insikten att jag faktiskt har ett val. Alla har tyvärr inte det, så jag vill ta mitt ansvar som människa och försöka skapa något av mig själv som en dag är så pass starkt och rotat att jag kan skapa samma möjlighet för andra. Hur vet jag inte än, men jag börjar hos mig själv.

*

På nyårsdagen hade vi tänkt åka till Loch Ness för att leta efter monstret och försöka hitta någon vandringsled, men det verkade vara helt omöjligt: allt var stängt i hela staden, inklusive buss- och tågstationen, så vi bestämde oss för att utforska Inverness istället. Det är en mysig stad och självklart otroligt vacker runt omkring då den är omringad av hav och berg = min dröm! Den hade också lite mindre vackra områden, speciellt på väg mot naturreservatet Anton hade hittat på kartan, och då det var en ganska grå och kall dag och helt dött (antagligen på grund av hårt festande från kvällen innan) kändes det inte så välkomnande på alla ställen. Det är ju också oftast ganska gråa bostadsområden i och med alla stenbyggnader som förhöjer känslan av fientlighet, men det blir ganska fint på bild ändå tycker jag! Naturreservatet i sig var superlitet och inte särskilt inspirerande, men jag lyckades få några fina bilder på vägen dit och tillbaka i alla fall!

*

Dagen efter nyårsdagen var också en röd dag tydligen blev vi varse om när vi på nytt gjorde ett försök att ta bussen ut mot Loch Ness. Det är en ganska stor skillnad jämfört med hemma, att informationen är väldigt svåråtkomlig och systemet är ganska svårt att förstå sig på – inte ens lokalborna förstår hur det fungerar alla gånger (vi fick frågor några gånger om tåg och bussar och huruvida de går mot en viss destination eller inte). Vi bestämde oss till slut för att ta en taxi ut trots att det var mycket dyrare än vanligt på grund av nyårshelgen, men det visade sig vara väl värt det: det var svinkallt men soligt och inte alls så mycket folk som det hade kunnat vara (när vi åkte förbi med bussen idag var det så himla mycket folk redan 09.30 på morgonen, antagligen för att bussarna hade börjat gå som vanligt igen). Vi hade en otroligt fin dag vid Urquhart Castle där vi utforskade de gamla slottsruinerna, käkade mellanmål och fick sällskap av en väldigt social fågel som både åt direkt ur våra händer och satt bredvid oss som för att hålla oss sällskap, tog en promenad längs med Loch Ness tillbaka mot byn Drumnadrochit och träffade då på en hel del massa får och ett gäng Highland cattle, och av en ren slump råkade vi på en stig som ledde oss upp för ett av bergen till otroliga vyer över dalen och ett stort och mäktigt vattenfall. Något vi aldrig hade upptäckt om vi hade åkt buss eller hyrt bil (som också var på förslag men som slogs ned eftersom att det inte fanns några lediga bilar).

*

Mobilens stegräknare är uppe i ca 135 000 steg nu (+ två gympass) sedan vi kom till Skottland förra veckan och det känns i kroppen: jag är trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fantastisk resa och vi har redan börjat planera nästa tripp hit – det finns så många vandringsleder att gå och berg att klättra på. Jag avrundar den här gångens resebloggande med några avslutande bilder från Mallaig som ju var vår sista destination för den här gången!

Skottland del 2: Glasgow

Molnen rullar in över bergen men det har knappt regnat alls sedan vi kom hit (vi fick några droppar under vår dagstur till Loch Lomond, men i övrigt har det varit soligt och riktigt varmt). Trots det så är det alltid blött vart man än går – det gäller inte bara Glasgow utan är genomgående i hela Skottland.

Vi har spenderat ungefär tre dagar i Glasgow och jag tycker nog inte att den staden förhöjde känslan man förväntar sig när man åker till Skottland (berg, vatten, historiska monument och små mysiga gränder), utan det är en typisk storstad med massor av shopping och uteställen – som ju är perfekt om det är det man söker, men vi var inte riktigt rätt målgrupp. Vi gick ut för att äta, träna och få luft men i övrigt spenderade vi ganska mycket tid på hotellrummet. Jag måste dock säga att all mat vi har ätit i den här staden har varit så himla god, och det har inte varit svårt alls att få tag i vegetariska och veganska alternativ. Det är ett stort plus!

Frukosten på hotellet var verkligen super! Inget kött överhuvudtaget och inte alls standard med äggröra, haggis och korv utan bara massa frukt, bröd och müsliburkar<3

Språk är något av det mest intressanta jag vet, speciellt de olika brittiska språken. Gaeliska till exempel. Det låter som en blandning av hittepå och något ur Sagan om Ringen <3, och i Glasgow och de omkringliggande byarna och orterna är skyltarna alltid på både engelska och gaeliska.

För att stilla vår äventyrslust även i en storstad som Glasgow tog vi tåget ut till den lilla byn Balloch cirka 40 minuter från stan för att vandra runt Loch Lomond. Att vandra runt hela sjön skulle ta tre dagar så vi valde ut en kortare rutt på ca 1 mil. Vi gick förbi Balloch Castle som var en blygsam version av vad en tänker sig att skotska slott ska vara, men ändå fint. Vyerna runt sjön var magiskt vackra och jag kommer aldrig sluta längta efter berg och hav. Vi hittade en geocash av misstag och tänkte skriva ett meddelande, men i brist på fungerade pennor la vi istället i svenska mynt. Vi hittade också ett litet vattenfall som vi beundrade ett tag innan vi tog oss vidare upp och ner över en av kullarna och gick genom lera och snåriga skogsvägar. Vi kände oss lite som Frodo och Sam på väg till Mordor! I sommar har vi tänkt vandra i Abisko men efter det åker jag mer än gärna tillbaka för att vandra hela Loch Lomond runt och vidare upp i högländerna för att vandra där också.

Jag har alltid längtat efter äventyr och brukade som liten leka att jag befann mig på fantastiska platser antingen i djungeln, under vattnet eller på något berg någonstans och har alltid älskat att försvinna in i äventyrsböcker och filmer. Ändå har jag aldrig riktigt sett mig själv som en person som gör sådana saker, att det inte riktigt är för mig. Men, precis som att längtan efter ett mer kreativt yrkesliv till slut tog över handen har äventyraren i mig greppat tag om hjärtat så hårt att jag nog är på väg, medveten om att de resor jag hittills har gjort är light versioner av det som komma skall, men ändå så pass fina och ibland utmanande att det triggar igång lusten ännu mer. Nu sitter vi på tåget upp till de skotska högländerna, till staden Inverness för att fira nyår (Hogmanay), utforska Loch Ness och förhoppningsvis vandra i ännu mer berg.

Skottland del 1: Edinburgh

Att vara i Skottland är lite som att vara hemma: trots att det var England jag bodde i så känns det landet mer främmande än vad Skottland gör. Båda länderna har många likheter givetvis, men det är något som gör det mer hemtrevligt här än där. Kanske är det dialekten som är så mysig, eller landskapet som alltid tar andan ifrån mig eller en mix av båda, men jag väljer också att tillägga att mitt DNA-test visar att jag har ganska mycket rötter i just den här delen av Storbritannien. Extra roligt blir det också att få dela det fina tillsammans med min finaste person.

Vi kom fram i onsdags tidigt på morgonen och gick genom Edinburgh med tunga väskor och ytterst lite sömn men var så himla peppade ändå! Vi hittade vårt lilla guesthouse (Braveheart guesthouse – Braveheart är förresten en av mina favoritfilmer genom tiderna) lite utanför stadskärnan och det kändes ungefär som att gå hem till någon. Det låg i ett bostadsområde som känns typiskt brittiskt och det påminde lite om det hus jag flyttade in i under mitt andra år som student i England. Heltäckningsmattor och tekokare på rummet är en given del av upplevelsen (och tydligen telefonautomater i trädgården också).

Stan är sig lik trots att det var nästan 10 år sen jag besökte den sist. De förbereder sig inför den stora nyårsfesten, Hogmanay, som firas över hela landet och julmarknaden var fortfarande i full gång med skotska souvenirer, mat och karuseller. Vi har botaniserat oss i alla de lokala matbutikerna, kollat på dyr whiskey (den dyraste kostade 10 500 pund!!) och jag har köpt en ny silverring med en keltisk knut. Jag köpte en sådan ring första gången jag reste ensam – jag valde att resa till Edinburgh eftersom att jag hade varit där två gånger tidigare, och det var också samma år som jag flyttade till England. Den keltiska knuten står för evighet och ringen jag köpte skulle vara en symbol för en nystart i mitt liv. Jag var så uppspelt över att flytta utomlands och få plugga det jag älskar att syssla med mest; nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig och månaderna innan jag flyttade hem var jag trasig. Samma dag som jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen gick ringen sönder och för mig bär det en tydlig symbolik för förändring. Nu vill jag på nytt bära ringen för att på något sätt knyta ihop säcken av det gamla på riktigt och bana väg för allt det nya jag har skapat det här året.

Bilderna här strax ovanför är från ett litet ställe mitt i Edinburgh’s Gamla Stan som heter Forsyth’s Tea Room och det är nog det trevligaste stället jag har varit på hittills. Det ligger i en av stans alla små gränder som man råkar på titt som tätt (vi försökte hitta det igen men lyckades inte – det känns lite som att det bara var en dröm) och vi gick in för att dricka te och äta bakpotatis. Hon som äger stället (hon syns på det målade porträttet ovan och i bakgrunden av den sista bilden på Anton) var så himla gullig och gav oss fina tips inför vår nyårsvistelse i Inverness. Om ni ska till Edinburgh och vill dricka gott te på ett ställe som ger en känslan av att man är hemma hos mormor och fikar så ska ni gå hit!

Det här blir femte gången jag besöker Edinburgh och ändå har jag aldrig gått upp på Arthur’s seat tidigare. Det är en uråldrig vulkan som hade sitt senaste utbrott för ca 350 miljoner år sen. Jag som numer är en vulkanbestigande veteran ville självklart passa på den här gången och det ville Anton också. Den är ca 250 meter hög (till skillnad från Mount Batur på Bali som är 1700 meter hög) och ger en fantastisk vy över hela Edinburgh. Bilderna nedan visar vyn från olika höjder samt en del ”snart är vi framme-selfies”. Enjoy!

Nu är vi i Glasgow och stannar till måndag morgon (sen tar vi tåget upp mot Inverness). Hittills är jag inte särskilt imponerad: det är stor skillnad på Edinburgh och Glasgow, men mer om det senare!

Heliga vattentempel och en ceremoni i regn!

Den här dagen har verkligen gått i vattnets tecken: först fick jag äntligen delta i vattenceremonin vid Tirta Empul-templet, och sedan deltog vi i ceremonin vid Pura Gunung Lebah-templet och då kom (säkert säsongens sista) monsunskur. Men det gjorde absolut ingenting, utan jag tyckte snarare att det förhöjde känslan!

Dessa tre veckor har verkligen gått alldeles för fort och imorgon är min sista heldag här. Det känns väldigt ledsamt och jag var nära på att börja gråta av separationsångest när jag stod där i vattnet och önskade mig världsfred och ett gott liv: det handlar liksom inte så mycket om att det är skönt att ha semester utan mer om att jag känner mig så hemma och välkommen här.

29137989_10156072463125449_1245141691_n
Min vän Hastari som verkligen har hjälpt mig med allt – bland annat med att knyta sarongen jag har på mig på bilden (tro mig, det är svårare än vad en tror när det ska vara ordentligt).

Jag och Agus pratade som vanligt om mycket, bland annat politik och mer om korruptionen i regeringen och bland poliserna (vi åkte bland annat igenom en by där det var FULLT av bilar p.g.a. kvällens tuppfäktning. Det är egentligen olagligt i Indonesien, men till och med polisen är med och spelar om de får en tillräckligt inbjudande muta), olika sägner på Bali och i Sverige (vi pratade hela morgonen om att regnperioden nog säkert är över, men så började det ju regna och jag berättade om hur vi brukar säga i Sverige att det regnar för att någon har dödat en spindel, och han drog då liknelsen till deras saga om att jordbävningar egentligen är drakar som bor under marken och rör på sig).

Det var fint att se Agus i bön – han fick en helt annan slags auktoritet och uppsyn än när han är sitt ”vanliga” jag. I denna video ber han om tillåtelse att få gå ner i det heliga vattnet.

IMG_3733
Inför varje ceremoni tog han mig igenom de olika stegen, och det är lite olika regler beroende på vilket tempel en är i: det som är gemensamt för alla tempel är att
– kvinnor måste sätta upp håret och ha en tröja som täcker axlarna (minst, här skiljer det sig lite från tempel till tempel),
– en får inte ha mens,
– sarongen är obligatorisk för män och kvinnor och ska täcka vaderna (längden på sarongen kan också skilja sig från tempel till tempel, och i ett tempel behövde jag inte ens ha sarong för att min byxdräkt täckte tillräckligt mycket),
– en speciell sjal måste knytas runt midjan,
– man ger alltid en offergåva bestående av en korg gjord av palmblad och bambu fylld med blommor och rökelse (och ibland också pengar), sen går man till bön.
– inför bön tar man av sig skorna och männen sätter sig i skräddarställning och kvinnorna sätter sig på knä
– sen ber man 5 gånger: man renar händerna i rökelsen sedan ber man en gång tomhänt, sedan 3 gånger med blommor mellan fingrarna och stoppar sedan blommorna bakom öronen för att behålla det Gudomliga runt sig, och sedan ber man en femte gång tomhänt.
– efter bönen (som antingen görs själv eller under en ledande präst – jag fick testa båda) kommer en präst med rosvatten och badar ens huvud i det, sedan ska en hålla den högra handflatan över den vänstra och dricka rosvattnet tre gånger, och sedan tvätta ansiktet i rosvattnet.
– när det är klart kommer en annan präst med en skål ris som en ska sätta i pannan, mellan bröstet och nacken och sedan äta.
– sen ber man en gång till för att tacka, sedan är det klart!

IMG_3700

I Tirta Empul-templet gick vi ju ner i det Heliga Vattnet också innan bönen. Här skulle en gå till varje ”vattenkran” och önska sig något medan man drack vattnet tre gånger och sedan badade huvudet tre gånger. Det var en upplevelse även för en icke-religiös (men andlig person), och vatten har ju en sådan fantastisk renande egenskap på många olika plan.

29004448_10156072463155449_1120542228_n
Här ser ni mig längst ned i hörnet 😉

Något som gjorde mig alldeles förskräckt under mina första dagar här var alla svastikas som syns överallt, tills jag kom på att det ju faktiskt är en Hinduisk symbol för lycka och solen som så fult snoddes av Nazisterna på 1920-talet.

IMG_3728

IMG_3725IMG_3705IMG_3702IMG_3713IMG_3707IMG_3699

IMG_3719

Innan vi åkte mot Pura Gunung Lebah-templet inne i Ubud var vi tvugna att åka förbi hotellet för att hämta en längre tröja åt mig då de är lite mer strikta inne i städerna (där måste en täcka armbågarna innan man går in i templen), och Hastari fick knyta om min sarong så att den nästan täckte fötterna.

29138226_10156072463060449_1697064066_n

Det här templet var otroligt vackert, och här blev vi ledda i bön av en präst (se videon nedan).

IMG_3748IMG_3753IMG_3744

Det började regna som sagt, så på väg tillbaka till bilen blev vi inropade av två supergulliga killar i skolan som ligger alldeles bredvid templet för att ta skydd tills det hade lugnat ner sig. De ska ha en tävling imorgon mellan två olika skolor om vem som har byggt det mest fantasirika och fina vattenfallet, och de här två killarna hade gjort ett vattenfall av BARA frukt!! Skitfint.

29341424_10156072463055449_202972455_n

Jag blev genomblöt och har sedan vi kom hem bara legat inne på mitt rum och känt mig febrig… Hoppas verkligen inte att det blir något värre nu lagom till att jag ska åka hem. Här bjussar jag på en bild i alla fall där jag har fortfarande har blommor kvar bakom örat och ris i pannan och på bröstet:

29138752_10156072463130449_31816102_n

Det var det!

Nyepi och Silence Day – ska ni åka till Bali, åk den här tiden!

29019837_10156063910985449_1417478335_nIMG_3379

Jag är nu själv i Ubud igen (”själv, aldrig ensam” som en klok vän sa<3) och har haft några fantastiskt fina dagar tillsammans med Karin och Labbe. Vårt vulkan-äventyr kommer nog inget att slå, men inte nog med det och att man ens befinner sig på Bali så har vi också fått uppleva deras nyår och nyårsdagen, samt att det här med att fylla 30 tydligen är en stor grej – firandet tar liksom aldrig slut!

29019986_10156063911825449_898837047_n
Dagen efter Nyepi (nyårsafton), även kallad Silence Day, startade vi morgonen med ett yogapass som jag fick av dem i present<3

Vi gick till ett flådigt ställe som heter Bridges för att äta födelsedagsmiddag – att gå in i den restaurangen var som att gå rakt in i en Sagan om Ringen-film!! Ni vet den där scenen i första filmen då de kommer till alvernas värld. Precis så var det. Helt fantastiskt.

Nyepi är en riktig folkfest och byborna runt om på Bali har spenderat de senaste veckorna med att bygga stora statyer som kallas Ogoh Ogoh’s och representerar onda andar som de bär (!!) på stora flak (typ) genom städerna och byarna och avslutar med att bränna upp. Vi var inne i Ubud för att se paraden men hade nog helst stannat i byn där hotellet ligger – det var alldeles för mycket folk och näst intill omöjligt att ta sig hem innan 22.00. Men det var fantastiskt roligt att se!

IMG_3341

IMG_3358

28907989_10156063912545449_191002476_n28908365_10156063910705449_1528618458_n28908436_10156063910815449_313447059_n29003944_10156063911190449_869816507_n29004062_10156063912010449_204927960_n29019725_10156063910670449_1971508990_n29134111_10156063911925449_776122415_n29134729_10156063912360449_428687099_n29138008_10156063910740449_241572109_n29340808_10156063911890449_1772649418_n29345226_10156063910535449_1929556380_n29345261_10156063912245449_1023709053_nIMG_3347IMG_3354IMG_3367IMG_3371IMG_3376

Folkfest som sagt! Alla bankomater var stängda också, förutom EN som skulle stänga klockan 18.00. Vi stod i kön jättelänge men lyckades komma fram ca tio i sex haha.

28907880_10156063910850449_1439472258_n
Kön till den enda öppna bankomaten i Ubud!

Dagen efter Nyepi kommer Silence Day; den enda dagen på året då HELA Bali får vila. Allt är stängt, inklusive flygplatser och trafik, och ingen får röra sig utanför hemmets eller hotellets områden. Tanken var också att de skulle stänga av internet och blockera alla sociala medier, men de höll det öppet av någon anledning. Det hade varit häftigt och skönt om de verkligen hade stängt av det! Men trots det så hade vi en otroligt skön dag med yoga och poolhäng hela dagen. Straffet för att röra sig utomhus (till fots eller i bil/på scooter) denna dag är t ex att städa ett helt tempel ensam och innefattar även icke-Hinduer och turister som befinner sig på Bali.

Det bästa av allt med Silence Day var dock när mörkret föll: eftersom att man inte var tillåten att ha några lampor tända utomhus (i hela Bali) så kunde man se himlen mer tydligt, och jag har aldrig sett något så VACKERT! Varenda stjärna lyste så otroligt starkt. Det var som att stå under ett tak fyllt av bara stjärnor. Jag lyckades inte få en vettig bild av det då jag glömde stativet hemma i Sverige, så jag har sparat bilden i minnet istället. Detta ger mig dock en ”ursäkt” att komma hit igen 😉

Vi fick lära oss att göra offergåvor, så jag gjorde en och tände den senare på kvällen när vi spelade kort och drack bubbel!

29341730_10156063909915449_58920998_n
En stekig bild ba!

29019632_10156063911280449_1575375057_n29004314_10156063911235449_1108123577_n29138045_10156063911230449_1812385629_n

I morse åkte Karin och Labbe vidare på nya äventyr och det känns konstigt att vara själv igen. Jag älskar att vara själv, men när man har vant sig vid sällskap känns det alltid lite tomt, så nu vill jag fylla mina dagar med saker att göra. Så jag började med en målarkurs tillsammans med min vän Agus (samma person som hämtade mig på flygplatsen, och tog med mig på min första sight seeing).

Agus lärde sig att måla som liten. År 2002 var det en terroristattack i stan Kuta på Bali och 202 människor dog. Agus var då elva år gammal och hörde smällen ända hem till sig. Någon dag efter satt Agus som vanligt och målade när en äldre man kom förbi och frågade ”varför fortsätter du att måla? Inga turister kommer att komma till Bali efter det här för att köpa dina målningar.” Så han slutade.

Som tur var tog han upp målandet igen några år senare och nu lär han barnen i sin by att måla. Han underströk att inget hat har vuxit fram ur detta: de skyldiga kommer att få sin karma till slut.
Han försökte också lära mig att måla och ja, ni ser ju resultatet: helt ok ändå för att vara min första. Måste innebära att man har en bra lärare! 👌🏻 (Jag ritade faktiskt allt från scratch även om det ser ut som att jag endast har färglagt, med gaaaanska mycket hjälp från Agus .) 

29003761_10156063911720449_1029742415_n

Jag fick också ÄNTLIGEN väskan kvällen innan Silence Day!!! Antagligen för att jag skrev ett ganska argt inlägg på Qatar Airways Facebook-sida. Då blev det fart på dem! Väskan hade varit i Kuala Lumpur hela tiden…. Så om de bara hade ringt dit på en gång när jag sa det så hade jag haft den efter några dagar istället för två veckor senare. Men ingen skada skedd (förutom schampoflaskan som hade spruckit) och nu är den i trygga händer igen och jag är glad<3

28908486_10156063909120449_1971472931_n
Den här killen träffade jag idag när jag var ute och gick i Ubud: jag blev så intresserad av hans konstverk och bara stirrade tills han frågade om jag ville testa. Det blev inget med det, men allt det ni ser på väggen bakom honom har han gjort. Så himla fint!!

28907923_10156063909390449_104880115_n28907991_10156063909595449_789603087_n29138084_10156063908980449_1868746866_n29138493_10156063911090449_803490991_n

Det var allt från mig den här gången – imorgon ska jag och Agus ut på en ny tur, och förhoppningsvis kan vi nu göra återfödelseritualen i deras Holy Water Temple!!

Vulkan trekking, lata dagar och Balinesiskt nyår.

IMG_3310

Vara ute en hel dag, dricka GT och spela yatzy på kvällen, inte kunna somna, sover 1h, går upp klockan 02.00, inväntar chauffören som kommer 02.35 och kör iväg mot Mount Batur på tom mage (fast vi fick frukostpaket från hotellet, men det var jag alldeles för trött och spänd för att kunna äta något av). Förutsättningarna för att gå upp för en vulkan på över 1700 meter mitt i natten i svår terräng och en liten ficklampa var inte de bästa men helt självförvållat, för att inte prata om den näst intill obefintliga träningen de senaste månaderna, så lite orolig var jag. Och jävlar vad tufft det var! Halva vägen upp var det ändå helt OK terräng – med det menar jag att det inte alls var som andra halvan upp då det i princip bara var supertrånga stigar med lavasten överallt som en fick klättra upp för och hålla koll på vart en satte fötterna. Hela tiden fick jag slåss mot tankarna om att det var svårt att andas, att min kondis är skitdålig, att det var varmt och kallt samtidigt, att underlaget var stenigt och att musklerna inte skulle orka. Vid halvvägs-stoppet var jag helt slut och bestämde mig för att ge upp. Jag skulle aldrig orka gå upp den andra halvan som skulle vara ännu tuffare i den takt som min grupp höll. Så jag satte mig där på en bänk och accepterade det jävligt tråkiga ödet. Guiden sa att han skulle komma tillbaka om några timmar. Fy FAN vad ledsen och besviken jag var. Jag grät lite grann och tyckte synd om mig själv. I ca 15 minuter strömmade det förbi folk som skulle upp; jag såg unga människor, äldre människor, människor med käpp och jag träffade på en tjej från London med en skadad fot som satte sig bredvid mig en stund för att vila för att sedan fortsätta igen. Varför skulle inte JAG klara det?! Usch vad arg jag var. Till slut stoppade strömmen av människor och jag satt där helt själv i mörkret och trodde mig höra apor och andra djur i närheten och blev givetvis livrädd, samtidigt som att jag var så besviken och tänkte hela tiden på hur jag kommer att vara arg på mig själv hela livet om jag inte tar mig upp. Så jag bestämde mig för att börja gå uppåt. En bit upp träffade jag en supertrevlig tjej som också visade sig vara guide – hon kom senare till vulkanen för att hennes grupp redan hade gått med en annan guide, så hon skulle möta dem på toppen istället. Vi pratade lite kort om läget och hon erbjöd sig då att guida mig upp i min takt. Hon var SÅ omtänksam och uppmuntrande hela tiden, tog min hand så att jag inte skulle snubbla, pausade var femte minut och peppade mig hela tiden. Alltså<3 När vi till slut nådde toppen var jag så trött men så glad!! Jag missade inte soluppgången och utsikten var helt otrolig. Där uppe stod många människor, det fanns vilda apor, vi såg sjön och byn där nere och det var bara så fantastiskt vackert. Det var en så värd belöning efter att jag gav upp men tog mig igenom det och tog mig upp. Känns ganska stort ändå.

 

28908330_10156054202100449_1152600575_n
Den här bilden gör det inte rättvisa, men ungefär såhär såg stigen ut hela vägen upp till toppen; alltså, väldigt BRANT och stenigt.

29196981_10156051917030449_8338240884160069632_n29216762_10156051917120449_4054143987177488384_n

29244318_10156051917040449_3599788601048563712_n

IMG_3329IMG_332329003805_10156054159375449_90941115_n28907088_10156054135625449_412147876_n28907963_10156054159615449_1405499627_n28907296_10156054159655449_1909277828_n

28908304_10156054135505449_219230689_n
Det började komma in ”lite” dimma precis innan vi skulle ner igen, men den lättade som tur var i precis rätt tid.

Samma tjej som hjälpte mig upp följde med mig, Karin och Labbe ner igen. Hon var så trevlig och lättsam och gjorde verkligen min upplevelse tusen gånger bättre<3

28938797_10156054159580449_46677830_o29019664_10156054159495449_745943162_n

Allt som allt så önskar jag att vi hade tagit den lättare vägen upp (vi tog tydligen den svårare, heh) men allt blod, svett och tårar (jag ramlade och rev upp handen så blod fanns definitivt med också) var så himla värt det!! Åker ni till Bali så måste ni göra detta.

Vi var alla sjukt trötta när vi kom hem givetvis, men vi tog oss ändå in till stan för att äta middag och stötte på en parad av människor som hade påbörjat firandet av det Balinesiska Hinduiska nyåret, Nyepi. Den stora paraden är idag då de visar upp sina så kallade Ogoh ogoh’s, stora figurer gjorda av byborna som föreställer demoner och onda andar som de sedan bränner upp. Nyepi avslutas imorgon med en ”Day of Silence” vilket innebär att hela Bali ”stänger av” i 24 timmar. All trafik, alla flyg, alla affärer o.s.v. är stängda, och man får inte vistas ute på gatorna eller i skogen. Vi måste hålla oss på hotellet och hålla ljud- och ljusnivån nere. Bryter man mot detta är straffet t ex att rengöra ett helt tempel ensam (turister och icke-Hinduer räknas in i allt detta). Tanken är att både vi människor, djur och Moder Natur ska få en välbehövlig paus. Väldigt fint tycker jag. Även all social media kommer att blockeras i 24 timmar!!

29313248_10156051917270449_4642363715692265472_n29196388_10156051917325449_3788049271173939200_n29196337_10156051917320449_9071627427788095488_n29138039_10156054159575449_1128855907_n29134124_10156054159125449_1410426470_n29019620_10156054159195449_1780554691_n29019404_10156054159120449_1356363192_n29019355_10156054159265449_1988894395_n28908069_10156054159190449_1461190633_n28907053_10156054159285449_536566962_n28906986_10156054159335449_1664591379_n

Jag, Karin och Labbe ska snart åka in till Ubud centrum för att se paraden som är mellan 18.00-22.00 ikväll och kameran åker givetvis med!!

I övrigt så har jag haft otroligt sköna dagar utan att göra något speciellt. Mitt bagage är för övrigt hittat på riktigt (i Kuala Lumpur), och de ska försöka få hit det idag. Jag skrev ett väldigt argt inlägg på Qatar Airways Facebook-sida i förrgår och krävde ordentliga svar och att de faktiskt ringer till Kuala Lumpur istället för att vänta på att de ska svara på ett mejl de skickade för 11 dagar sen och det verkade ge effekt eftersom att jag fick ett mejl med bild på väskan igår. Så jag hoppas verkligen att det hinner komma fram innan Silence day!!!

Det var allt för den här gången, vi hörs på söndag!

29003783_10156054135640449_3400235_n29003648_10156054136160449_1717590968_n28907844_10156054135910449_1187572805_n28907808_10156054135865449_731877889_n28907166_10156054136040449_1148549306_n28906811_10156054135920449_552574578_n28906743_10156054135490449_1677571546_n28906709_10156054135830449_1547066149_n

Min allra första jordbävning och vilse i Ubud.

Igår kväll när jag precis hade lyckats somna vaknar jag av ett SUPERHÖGT brummande utifrån och sedan känner jag hur hela sängen och golvet skakar. Jag blir LIVRÄDD och hoppar upp ur sängen och försöker se genom fönstret om det är Mount Agung som ”äntligen” får sitt stora utbrott (man ser nämligen vulkanen från hotellet, och även fast det är becksvart ute bör man ju ändå se lavan tänkte jag) men ser ingenting. Det höll på i knappt tio sekunder innan det tystnade och slutade skaka. Det som slog mig som obehagligt var att sekunderna efter jordbävningen var djungeln utanför fönstret knäpptyst. I normala fall låter det såhär dygnet runt som i videon nedan:

För att vara helt säker på att det verkligen var en jordbävning eller jordskalv som jag upplevde så googlade jag på ”earthquakes indonesia” och fick upp en karta på aktuella jordskalv – mycket riktigt så var det en jordbävning på 3.9 på richterskalan. Ingen stor alltså men nog för att skrämma ihjäl mig haha!

Jordbävningar är vanliga här eftersom att det finns så pass många aktiva vulkaner men det är en oro hos lokalbefolkningen då de förstör byggnader och vägar. Det var en upplevelse jag helst slipper igen! 😱

Agus hade lovat mig att han idag, på sin lediga dag, skulle ta med mig tillbaka till Tirta Empul Holy Water Temple så att jag kunde få delta i deras återfödelseritual. Han hämtade mig 09.00 i morse och jag fick en fin sarong att bära. När vi väl kom fram var det hundratals människor där och vi bestämde oss för att åka till ett mindre tempel istället och testa lyckan; där var det också hundratals människor redan så vi fick ge upp. Tråkigt, men vi ska åka tillbaka en annan dag.

Jag hade knappt kommit innanför dörren till mitt rum när spat ringde och frågade om jag ville boka behandling då jag inte hade något annat planerat på hela dagen och borde slappna av 😏 Så jag bokade en rygg- och fotmassage med avslutande jacuzzi på terrassen. De var två terapeuter där så jag hade alltså fyra händer som masserade mig samtidigt och det var helt LJUVLIGT! ❤️

Har haft en otroligt chill dag. Efter spat käkade jag deras fantastiskt goda Pad Thai och hängde vid poolen, sen tog jag en tupplur och tog en promenad in till Ubud centrum (var min plan i alla fall). Jag var tvungen att köpa mer ombyten då mitt bagage ännu inte har kommit fram. Det börjar bli helt komiskt nu då ingen har en aning om vart den är. HUR kan de inte veta?!

Jag gick och gick tills det blev mörkt och insåg efter två timmar att jag hade gått helt fel och svängt av vänster där jag skulle ha svängt höger…. jag har den svåraste höger/vänster-dyslexin och borde INTE gå ensam med en karta (inte ens GPS hjälper). Men det var trevligt ändå och kändes inte alls läskigt! Till slut ringde jag dock hotellet som kom och hämtade upp mig🙏🏼 Nu har jag otroligt ont i fötterna och kommer slockna så fort huvudet nuddar kudden.