The 365 project

När jag bodde i England deltog jag i något som heter ”The 365 project” som i all sin enkelhet innebär att man ska göra något kreativt/skapa något med någon slags baktanke en gång per dag. För min del då var det att ta en bild per dag men intresset för det svalnade ganska snabbt; jag hade så mycket annat på gång och det projektet kändes bara som ett till måste och det blev tråkigt. Nu känner jag mig mycket mer angelägen att ta tag i det igen, för det är ju detta jag vill ägna mitt liv åt! Så, idag lanserar jag det här projektet ännu en gång och gör en slags deal med mig själv att skapa antingen en bild eller text en gång per dag som kommer att publiceras här. Vissa dagar blir det enklare, andra dagar kommer det att vara jobbigt.

Dagens får bli en text jag skrev alldeles nyss som en del av en skriv-övning jag fick i en bok jag har köpt som ska hjälpa mig att komma igång med skrivandet. Uppgiften var att skriva en inledande mening till en skräcknovell (för att alla som skriver vet hur svårt det är att påbörja sin text och försöka fånga läsaren, vad det än handlar om: här behöver man inte oroa sig för fortsättningen, utan endast den inledande meningen).

*

Den täta skogen låg nedanför henne där hon stod vid kanten av sluttningen och den kändes vilande utan att vara lugn: det var som att den hade väntat på henne, väntat på att få fånga in det där mörkret hon hade känt av den senaste tiden – mörkret som hade börjat som en tanke och nu var så pass påtagligt att hon inte längre kunde hålla det inom sig. Skogen hade kallat på henne och nu var hon äntligen hemma.

*

Dagens bild får nog bli två stycken: en från när Anton ritade en demon i ungefär samma höjd och vinkel som min livmoder på min mage idag på grund av PMS, och en från flygresan hem igår: det var så fint nedanför oss, och det känns fortfarande som att vi är på väg mot nästa äventyr istället för att åka hem i bemärkelsen ”vardag”.

Skottland del 3: Högländerna

När jag skriver det här sitter vi på tåget från den lilla kuststaden Mallaig (västra högländerna) tillbaka ner till Edinburgh – en av de vackraste tågresorna i världen enligt i princip alla tågguider jag har hittat och jag kan definitivt inte argumentera emot dem: slående vyer vart man än tittar! Höjdpunkten var Glenfinnan viadukten (se bilden nedan) – den där Hogwartsexpressen åker.

Det var en otrolig syn och jag är väldigt glad att vi gjorde den här sju timmars-avstickaren innan vi började röra oss vidare mot Edinburgh och flyget som ska ta oss tillbaka till Sverige, men jag har också slitits mellan euforin som slår till när jag tänker på vilken otrolig resa vi har gjort och depressiva symptom på grund av hemsk PMS. På ett vis blir jag arg över att min kropp stör mig på det sättet och inte låter mig njuta fullt ut av vår sista dag, och samtidigt vill jag ju inte ha det på något annat sätt. Det är ju så livet är! Upp och ner, skratt och tårar, smärta och inga problem i hela världen. Det blir ju också en del av historien, en annan slags upplevelse bara – för inte alls länge sedan skulle inte det ha varit så självklart att tänka så som det är idag, och jag tycker oftast att PMS är något vi kan slippa helt, men jag måste också acceptera läget och då är det enklast att se det som en del av livet. När jag sedan vilade mitt huvud mot Antons axel och blötte ner hans stickade tröja med tårar och frågade honom om han skulle pussa mig trots att han var arg på mig så svarade han ja. När han ställde samma fråga till mig svarade jag ”jag vill säga ja, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att vara för stolt för att göra det i den stunden. Den kommer mest sannolikt senare.”
”Om det blir så, så är det så. Då får jag vänta en stund bara.”

*

Vi kom till Högländernas huvudstad Inverness i måndags, alltså på Nyårsafton, och var så pass hurtiga att vi sprang direkt till hotellets gym för att sen göra oss iordning för middag som vi åt på hotellet. Vi hade tidigare kollat upp stadens Hogmanay-firande och de skulle ha sin årliga Red Hot Highland Fling-festival med livemusik i en park i närheten av hotellet. Där fick vi se ett ganska bra band som heter Blazing Fiddles som satte standarden för kvällen och ingav en genuin nu-är-vi-i-Höglandet-känsla med lokal folkmusik och mycket mellansnack om ”Highland pride”. Höjdpunkten för alla som var där var nog dock bandet Tideland som verkade vara Höglandets älsklingar – trallvänlig folkpop som kanske inte var riktigt min smak, men känslan var härlig när hela Inverness sjöng med i låtarna!

Tolvslaget kom, vi kysstes under fyrverkerierna och gick in i 2019 med ömhet, lycka inför framtiden och iskalla fingrar och öron.

*

Något som har varit genomgående och tydligt på alla ställen vi har besökt i höglandet är känslan av gemenskap och tillhörighet. Man känner sin stad, sin historia (som är en extraordinär sådan) och äger den fullt ut och jag tror att det väver folk samman på ett sätt som inte alls blir samma sak i storstäder som Stockholm eller Glasgow. Jag har inte fått uppleva det på det sättet eftersom att jag har flyttat mycket, bytt skola ofta och levt i väldigt osäkra och otrygga förhållanden under långa perioder: jag har liksom inte kunnat rota mig någonstans och det är något jag har saknat otroligt mycket. Även om livet som ”nomad” nog har varit närmre till hands för min del (och mer lockande i slutänden) så har jag saknat en bas att återvända till. Tills jag insåg att jag är vuxen och kan skapa allt det där hos och med mig själv: JAG äger min historia, min nuvarande situation och styr min framtid helt själv (även om jag också njuter av att låta livet slänga in några överraskningar ibland) och det är befriande att ha kommit till den insikten att jag faktiskt har ett val. Alla har tyvärr inte det, så jag vill ta mitt ansvar som människa och försöka skapa något av mig själv som en dag är så pass starkt och rotat att jag kan skapa samma möjlighet för andra. Hur vet jag inte än, men jag börjar hos mig själv.

*

På nyårsdagen hade vi tänkt åka till Loch Ness för att leta efter monstret och försöka hitta någon vandringsled, men det verkade vara helt omöjligt: allt var stängt i hela staden, inklusive buss- och tågstationen, så vi bestämde oss för att utforska Inverness istället. Det är en mysig stad och självklart otroligt vacker runt omkring då den är omringad av hav och berg = min dröm! Den hade också lite mindre vackra områden, speciellt på väg mot naturreservatet Anton hade hittat på kartan, och då det var en ganska grå och kall dag och helt dött (antagligen på grund av hårt festande från kvällen innan) kändes det inte så välkomnande på alla ställen. Det är ju också oftast ganska gråa bostadsområden i och med alla stenbyggnader som förhöjer känslan av fientlighet, men det blir ganska fint på bild ändå tycker jag! Naturreservatet i sig var superlitet och inte särskilt inspirerande, men jag lyckades få några fina bilder på vägen dit och tillbaka i alla fall!

*

Dagen efter nyårsdagen var också en röd dag tydligen blev vi varse om när vi på nytt gjorde ett försök att ta bussen ut mot Loch Ness. Det är en ganska stor skillnad jämfört med hemma, att informationen är väldigt svåråtkomlig och systemet är ganska svårt att förstå sig på – inte ens lokalborna förstår hur det fungerar alla gånger (vi fick frågor några gånger om tåg och bussar och huruvida de går mot en viss destination eller inte). Vi bestämde oss till slut för att ta en taxi ut trots att det var mycket dyrare än vanligt på grund av nyårshelgen, men det visade sig vara väl värt det: det var svinkallt men soligt och inte alls så mycket folk som det hade kunnat vara (när vi åkte förbi med bussen idag var det så himla mycket folk redan 09.30 på morgonen, antagligen för att bussarna hade börjat gå som vanligt igen). Vi hade en otroligt fin dag vid Urquhart Castle där vi utforskade de gamla slottsruinerna, käkade mellanmål och fick sällskap av en väldigt social fågel som både åt direkt ur våra händer och satt bredvid oss som för att hålla oss sällskap, tog en promenad längs med Loch Ness tillbaka mot byn Drumnadrochit och träffade då på en hel del massa får och ett gäng Highland cattle, och av en ren slump råkade vi på en stig som ledde oss upp för ett av bergen till otroliga vyer över dalen och ett stort och mäktigt vattenfall. Något vi aldrig hade upptäckt om vi hade åkt buss eller hyrt bil (som också var på förslag men som slogs ned eftersom att det inte fanns några lediga bilar).

*

Mobilens stegräknare är uppe i ca 135 000 steg nu (+ två gympass) sedan vi kom till Skottland förra veckan och det känns i kroppen: jag är trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fantastisk resa och vi har redan börjat planera nästa tripp hit – det finns så många vandringsleder att gå och berg att klättra på. Jag avrundar den här gångens resebloggande med några avslutande bilder från Mallaig som ju var vår sista destination för den här gången!

2018

Hur summerar man ett helt år som har gett en så mycket att vara tacksam för och som får livet innan att sluta vara traumatiskt och istället bli en värdefull del av ens mänskliga växtvärk?

Kanske räcker det så, men jag vill också understryka att även om det här året har gett mig livsgnistan tillbaka och fått mina förut avlägsna drömmar att kännas uppnåeliga så kommer jag inte att ta 2019 för givet och jag slutar aldrig att lära känna mig själv: skillnaden nu är att jag mycket enklare och snabbare kan sortera inom mig själv för att hitta rätt kanal för känslor och reaktioner. Den här resan till Skottland till exempel har helt oväntat slungat mig tillbaka tio år i tiden: lukterna, språket, utseendet på byggnader och smaker förnimmer om ett tidigare känsloliv jag inte alls trivdes i, och det blev som mest påtagligt när jag inte längre kände igen mig själv så som jag är som person idag i en viss situation. Helt plötsligt var jag 24 igen och psykiskt nedbruten av en man jag kallade pojkvän och väldigt osäker på mig själv vilket fick mig att reagera och agera på ett sätt jag inte brukar. Men, jag tittade på Anton, andades ett tag, tittade inåt i mig själv och påminde mig om åren som gått sedan dess och lyckades hitta tillbaka till dagens verklighet igen. Det är jag nog mest tacksam för denna nyårsafton, att jag har mina mindre positiva erfarenheter som jag nu kan fortsätta växa i och som håller mig fortsatt ödmjuk gentemot min egna (och andras) psykiska hälsa.

Året började starkt med en överraskningsfest anordnade av mina finaste vänner inför min 30-årsdag och en resa till Bali dagen efter.

Medan jag var på Bali fick jag reda på att jag var tvungen att flytta från den lägenhet jag nyss hade förlängt kontrakt på och jag bestämde mig då för att ta tag i saken ordentligt och försöka ta mig in på förstahandshyresmarknaden – vilket jag lyckades med! Samtidigt fick jag också datum för operationen som skulle inträffa mitt emellan det att jag var tvungen att flytta från min dåvarande lägenhet tills jag skulle få tillgång till min nya lägenhet. Det innebar ett två månaders glapp, men som om att något där ute sopade banan åt mig hade min finaste extramamma bara dagar innan jag åkte till Bali sagt att jag är välkommen att bo hemma hos dem när jag vill. Sagt och gjort så flyttade jag in hos dem i april och bodde där innan operationen och under hela sjukskrivningen tills att det var dags för mig att flytta in i min alldeles egna lägga.

Jag har också varit på så bra konserter och spelningar, bland annat Beyoncé, Roger Waters och Lisa Ekdahl.

Sen, som en jäkla storm, kom Anton in i mitt liv och det var ju honom jag hade väntat så länge på. Vi dejtade i en vecka ungefär sen flyttade han in hos mig. Sedan dess har vi flyttat till vårt gemensamma hem, spenderat en långhelg på Gotland, hämtat krafter på Yasuragi, varit kattvakt och hundvakt, skrattat massor, gråtit lite grann, delat minnen och erfarenheter, och nu ska vi fira in det nya året i Skottland tillsammans. Jag vet inte vad 2019 kommer att erbjuda, speciellt inte vad gäller mitt yrkesliv då jag ju har sagt upp mig för att ge frilansandet ett till försök, men jag är så jävla glad över att ha valmöjligheten och glädjen och lusten och att jag får dela allt det tillsammans med min finaste person. Gott Nytt År på er alla!

Vår uteplats!
Jag går in i det nya året med blicken mot nästa äventyr och hjärtat på rätt ställe.

Tänk att gå från hopplöshet till att känna att hela världen finns framför en som en öppen bok.

IMG-4100webb

Det här året har minst sagt varit livsomvälvande. Att fylla 30 var ju en stor sak i sig bara det, och att sedan den 6 mars ha hunnit med att besöka den plats jag har drömt om så länge, tagit på-riktigt-ansvar för min hälsa (psykiskt och fysiskt) och lyckats skaffa en egen lägenhet är för mig saker jag inte riktigt trodde låg så nära mig för bara knappt ett år sen. Det kändes så otroligt långt bort att jag någonsin skulle få testa på den där stabiliteten och bekvämligheten som jag har föreställt mig att andra har med ett hem som är ens eget, att slippa oroa sig för sin hälsa, att kunna besöka vad som nu är ens paradis och kunna gå till jobbet varje dag. Så när allt kom i klump på en och samma gång blev det nästa överväldigande svårt att ta emot och jag kände mig nästan utmattad – även positiva förändringar får det att svaja till i ens ryggmärg, och just då kände jag att jag ville gömma mig någonstans för att få en chans att andas ut. Men det stannade inte där, och idag är jag så himla glad för det.

I mitt senaste inlägg skrev jag om längtan efter tvåsamheten. Den har varit påtaglig så länge och jag har varit frustrerad över misslyckade försök så många gånger, men nu när jag skriver det här är det så självklart att allt det som har hänt innan jag fyllde 30 (i alla aspekter av mitt liv) var en slags förberedelse på det som börjar nu (eller egentligen började dagen då jag fyllde 30). Inte långt efter den dödligt varma sommarens sista dagar träffade jag den människa som jag har väntat så länge på. Vi möttes efter min danskurs mitt på dagen för att spela Alfapet och dricka kaffe, vilket förlängdes till middag i Kungsträdgården, en kopp te på Drottninggatan och skräckfilm på bio. Efter den dagen tog det två dagar till, sedan har vi inte sovit utan varandra. Sedan dess har vi hunnit med en tur till Gotland, en tur till Östersund, opera, stand up, Yasuragi och nu i helgen flyttade vi ihop till en lägenhet i Rissne. Jag är alltså numera sambo med den finaste människan i världen som jag dessutom delar mitt kreativa intresse med: vi har ett litet projekt på gång och det inleds med en jul- och nyårsresa till Skottland.

Att vara kreativ är det roligaste jag vet, speciellt när jag får använda min kamera. Varje dag drömmer jag mig bort till berg, hav och fantastiska vyer att få föreviga och jag har så många projekt på hög som jag aldrig lyckas ta tag i på grund av tidsbrist eller mental utmattning. Nu några år efter min utbildning känner jag att all den information och kunskap jag samlade på mig då har fått landa och jag vet innerst inne vad det är jag bör göra för att ta mig dit jag vill vara. Men lika mycket som jag älskar äventyr och att ta mig an utmaningar har jag vant mig vid att vara bekväm. Jag har varit bekväm i och känt mig trygg med att ha ett jobb att gå till varje dag där jag trivs och känner mina kolleger väl, och framförallt att få in en stadig lön varje månad. Men hjärtat vill det hjärtat vill och till slut kunde jag inte säga nej till det längre. Tankarna på att få bestämma själv vad exakt det är jag vill göra om dagarna, att få ta fram min kreativa och lekfulla sida och vara lite obekväm i att inte veta hur dagarna kommer att se ut trängde sig till slut igenom och jag bestämde mig för att kasta mig rätt ut och rakt in i ovissheten och sa upp mig från jobbet. Ett beslut som direkt fick mig att se saker tydligare och jag känner det i magen att det är så jävla rätt. Ibland stannar jag upp och får lite panik över vad det är jag håller på med, men jag ser även det som en del av resan och processen. Dessutom så har jag en tydlig bild av vad jag vill att huvudmålet ska vara och att resan dit är krokig är också en del av det. Mest av allt ser jag fram emot äventyret. Så, ni som läser detta: från och med den 19 februari kommer jag inte att arbeta kvar på Naturskyddsföreningen, utan då är jag fri att ta mig an nya spännande kreativa uppdrag både som frilansare och kanske projektanställd (?). Hit me med era bästa tips och förslag, eller anlita mig! Jag ska lägga mycket tid på att jobba upp min portfolio på nytt, så här är ett litet urval från min tidigare portfolio:

Tre månader senare.

Om några dagar har det gått tre månader sedan jag opererades och det har hänt otroligt mycket på den korta tiden. Det största måste ändå vara att jag har fått en helt annan respekt för mig själv och bara det har varit en tung justeringsprocess, men enbart en positiv sådan. Det näst största måste vara att den bubbla jag har levt i under hela mitt liv har börjat spricka ordentligt, och jag ser nu att jag inte är så annorlunda än de runt omkring mig. (Låt mig här påminna om att dissociationssyndromet jag har burit runt på ofta har kopplat bort mig från verkligheten och jag har känt mig annorlunda i alla sammanhang, men nu hittar jag alltså mer likheter än olikheter i världen runt omkring mig.)

Jag mår bra. Väldigt bra till och med. Inga komplikationer har uppstått, jag är pigg, glad, sugen på livet och säger numer nej till sådant som får mig att må dåligt eller som jag inte kan utföra helhjärtat. Det var otroligt svårt för mig förut, men nu känns det som det enklaste i hela världen! Detta beror antagligen på den respekt för mig själv jag nämnde innan: jag är numer i kontroll och det ger mig helt andra förutsättningar än tidigare.

*

Jag var på en sexveckors kontroll för några veckor sedan och läkaren tyckte att allt ser bra ut, men höjde fingret lite åt att jag går ner i vikt lite för snabbt än väntat. Saken är den att jag nästan stod helt still i fyra veckor efter operationen, men sedan dess har det bara rasat. Eftersom att jag äter och dricker när jag ska och inte kan tvinga i mig mer mat än jag orkar per gång så är det inte så mycket att göra, och jag är inte orolig heller eftersom att jag mår så himla bra. Alla är ju olika och jag kände ju redan innan operationen att min kropp behöver få sig en kick för att förstå att den ska göra sig av med övervikten, och det verkar som att det fungerade. Dock kommer jag att hålla ett extra vakande öga nu om det skulle gå alldeles, alldeles för fort till nästa kontroll som är i november.

*

Läkarna varnade oss för depressioner kopplade till operationen, och jag hoppas att jag redan har haft min. Både under min sjukskrivning och semester såg dagarna likadana ut, och även om jag verkligen behövde ledigheten för att hinna justera var det en daglig kamp med att hinna ikapp kroppen rent mentalt. Jag började få mer uppmärksamhet än tidigare, och samtidigt som att det var en skön egoboost kom tankarna på att jag inte dög så som jag såg ut tidigare. ”Nu passar det”, liksom. En människa som befinner sig i en depression eller som har ångest kan tyvärr inte ta till sig av goda råd och tröstande ord om att det är för att man ser piggare och gladare ut vilket attraherar människor, så i det läget är det faktiskt bäst att hålla lite på det och bara försöka lyssna. Idag kan jag ta till mig av dessa fina råd för idag mår jag toppen och kan tänka mer rationellt, och jag tänker ofta på det när jag märker att jag är på väg in i en negativ spiral. Men framförallt är jag mycket, mycket snällare mot mig själv. Vilken jäkla pärs att ta sig igenom alltså! Jag är förvånad över hur stark och envis man kan vara när man verkligen vill något.

Progress juni-augusti 2018_1text

*

Jag har också hunnit flytta till min alldeles egna lägenhet som jag inte behöver lämna förrän jag själv vill – DET är en så himla fin frihetskänsla. Att ha ett hem som är ens eget är ett basbehov vi har och något som jag har letat med ljus och lykta efter i så många år. Jag har starka minnen från tonåren när livet var riktigt tufft om att inte vilja åka hem – det kändes tomt och osäkert, och tanken på att inte veta vem som kunde befinna sig där eller vad som kunde inträffa skrämde mig så mycket. De senaste 10 åren har jag haft tanken på ett hem som målbild – det som ska vara min bas, och nu är den här. Två stora livsprojekt har alltså påbörjats med livslånga delprojekt i sikte den här sommaren, och jag hann njuta av lugnet i ca två dagar innan tankarna på vad mitt nästa stora projekt ska bli. För mitt i depressionen upptäckte jag att jag inte kan vara still särskilt länge: jag måste alltid ha något planerat, skapa något eller utvecklas på något sätt för att jag ska vara nöjd i nuet. Med det sagt så vet de flesta att jag älskar att vara hemma och inte ha något särskilt planerat, men det är för att jag i dessa stunder får en chans att brygga nya projekt.

Eftersom att jag pluggade musik på gymnasiet har jag alltid haft tanken på att fortsätta med musiken på något sätt. Jag minns hur tiden flög iväg på sånglektionerna eller i kören, och allt jag behövde fokusera på var hur min röst lät tillsammans med pianot, eller hur stämmorna lät ihop. Det är mäktiga verktyg mot ångest och idag sjunger jag ofta när jag är ensam. Dock saknar jag gemenskapen som kommer av att sjunga i kör, och jag vill kunna kompa mig själv när jag sitter hemma och sjunger, så i september börjar jag sjunga i en kör här i Tumba och så ska jag lära mig att spela keyboard. Nästa helg börjar jag också dansa Dancehall, och det känns både läskigt och roligt. Jag dansade mycket när jag var yngre och saknar frihetskänslan som kommer av dans. Jag kommer ha en så himla rolig och kreativ höst!!

*

Någonting annat som också är kopplat till gemenskap som jag har haft som målbild i hela mitt liv är tvåsamheten. Jag önskade att jag i och med operationen skulle hitta kärleken till mig själv och våga öppna upp mer för andra. Att vara instängd och inte våga lita på andra är en väldigt tråkig bieffekt från trauman av de slag jag har varit med om, ändå har jag alltid sett mig själv som en öppen bok, antagligen på grund av att jag har svårt att inte visa känslor. Det här senaste året har jag dock insett att så inte är fallet. Först trodde jag att det beror på att jag är introvert, men att vara introvert betyder inte att man är osäker på sig själv eller inte vågar släppa in människor i sitt liv, och i de stunder i mitt liv då jag faktiskt har känt mig som en ”normal” människa (det vill säga fullt socialt fungerande) så har jag inte haft några som helst problem med att möta människor. Det handlar alltså snarare om att jag har varit så trasig att jag har sökt efter en partner av helt fel anledning och samtidigt inte vågat visa vem jag är.

Ett tag tyckte jag att det kändes hopplöst att ens försöka; vem skulle kunna tänka sig att vara med någon som har ett så mörkt förflutet? Jag speglade min egen sorg i alla jag mötte och dömde ut mig själv redan innan jag hade fått en chans att visa att jag är min egen person, inte dem som födde mig. Detta har fört med sig massor av misslyckade dejter och ett långt destruktivt förhållande, vilket också har skrämt upp mig (och för att vara helt ärlig så hade jag inte alls varit redo för ett år sen).

Nu däremot känner jag mig redo på ett sätt jag inte kan förklara, men jag tror faktiskt att även det har en koppling till operationen och den nystart den har gett mig, och jag längtar otroligt mycket efter att få skapa ett liv tillsammans med någon annan som är vårt – att vi tillsammans skapar något fint som kan överträda det gamla. Många har sagt till mig att jag ska ta det lugnt, inte stressa, och vissa skrattar till och med litegrann när jag säger att jag längtar efter kärlek. De första två responserna känns som automatiserade svar som människor i förhållanden säger till sina singelvänner för att de själva ibland saknar ensamheten (eller förstås för att trösta – hur jag tar emot det beror helt på hur jag mår vid tillfället). Att skratta känns bara hånfullt. Jag är inte ett dugg stressad och vill absolut inte tvinga fram något – om jag ville det hade jag nog tagit första bästa istället för att gå igenom utbudet på varenda dejtingsite – jag bara längtar så oerhört mycket. Att jag gör massor av saker på egen hand som många andra absolut inte kan tänka sig att göra ensamma är något jag värderar väldigt högt hos mig själv – jag vill inte gå miste om något bara för att jag är ensam. Men varje gång jag åker iväg på äventyr eller upplever något fantastiskt önskar jag att jag hade någon vid min sida att dela det med. Eller bara det att ses efter jobbet och gå på bio i höstmörkret och sedan kunna gå hem tillsammans! Tanken på att dö ensam slår mig ibland, och det är bland det värsta jag kan tänka mig. Jag är dock säker på att det absolut inte kommer att hända, för varje år som går så känner jag att jag kommer lite närmare kärleken. För hur kan man längta efter någon man aldrig har träffat så pass mycket utan att denne känner likadant?

*

Med allt det sagt så vill jag ännu en gång slå ett slag för alla fantastiska människor jag har äran att få ha i mitt liv. Fan vad rädd jag var innan operationen över hur allt det här skulle tas emot, men jag känner bara kärlek och samhörighet. Alla i min närhet, alla på jobbet, människor jag inte har träffat på flera år och människor jag endast har träffat någon enstaka gång: varje dag får ni mig att känna att jag har tagit ett jäkligt viktigt och stort kliv i mitt liv, och ni hjälper mig att förstå mer och mer hur viktigt det är att våga öppna sig och dela med sig av sig själv. Livsviktigt.

Om förändring.

Jag har redan fått en inneboende🦋 Hela livet har jag letat efter tecken på saker, tecken som talar om att allt kommer att gå bra och att det ligger förändring i luften. När tankarna om att lämna England och min före detta partner började gro ordentligt hos mig stod jag i vårt kök och lagade mat då en fjäril plötsligt flög fram till mig och stannade framför mitt ansikte i luften en lång stund – det kändes lite som att vi tittade på varandra. I de få sekunderna som detta varade hann jag bestämma mig för att lämna allt och flytta hem och att det skulle vara min enda chans att få ordning på mitt liv. Fjärilen försvann på ett ögonblick och jag lyckades aldrig se vart den tog vägen. Tre månader senare hade jag packat väskorna och satt med blandade känslor på ett flyg hem till Sverige.

Ett tag efter att jag hade kommit hem råkade jag av en slump på ett stycke om symboler och dess betydelse, och läste då att fjärilen representerar positiv förändring. Så det är inte så konstigt att mina tankar dras tillbaka till det stycket nu när jag står i min alldeles egna lägenhet med en inneboende fjäril från första dagen, med operationen gjord, ett bra jobb och livet i schack liksom. Är SÅ tacksam för allt det här och för min fina extrafamilj som har hjälpt mig med ALLT. Nu mår jag❤️

Ännu en slags livsmilstolpe

Det jag skriver om idag och som jag har tänkt en hel del på i några år och framförallt inför operationen borde egentligen inte vara en sådan stor sak, men med tanke på den kultur vi lever i idag så tycker jag ändå att det känns viktigt att prata om. Det här är ett oerhört personligt inlägg som känns väldigt läskigt att skriva, men just därför tror jag att det kommer att hjälpa mig på min resa mot ett hälsosamt sinne.

Missbruk har som nog många av er förstår varit en stor del av mitt liv, framförallt som barn och tonåring men även en del i vuxen ålder då min före detta partner var väldigt positivt inställd till droger och alkohol.  Jag har sett och varit med om och drabbats av så mycket sjuka saker på grund av alkohol och droger som jag helst av allt vill glömma, (eller som jag aldrig borde ha behövt varit med om från första början): mörkret i deras röster när jag vaknade på morgonen, synen av henne blåslagen och ofredad, ljuden av en falsk trygghet i natten, knivslagsmål, misshandel, tafsande vuxna män, ensamhet, utsatthet, otrygghet.

Det enda positiva med detta som jag alltid har varit tacksam för är att jag har sett så pass mycket av den dåliga sidan av droger att jag aldrig har känt ett behov av att undersöka den sidan av det som sägs vara bra.  När jag var tretton år och satt på en buss hemifrån in till stan hade jag redan varit med om ett helt liv och jag var helt slut: skolan var svår, någon hade startat ett rykte om mig och min bästa kompis där de kallade oss för horor, en förälder bodde på behandlingshem för sjuttiojagvetintehurmånga gången medan den andra var frånvarande och jag såg ingen väg ut. Mormor och morfar kunde jag alltid åka till för att få ro, men mitt i allt kaos av att vilja lämna det jag kallade hem kände jag ett stort ansvar för att få allt att gå ihop och jag ville inte lämna mitt yngre syskon. Jag behövde hjälp och stöd med så många olika saker men jag visste inte i vilken ände jag skulle börja och allt bara kraschade i mitt huvud.

Jag har alltid haft en bred fantasi, dagdrömmer ofta, läser mycket och kan spela upp bra minnen och påhittade historier som en film i huvudet (liknande PTSD, med den skillnaden att dagdrömmandet är frivilligt och ett sätt att fly verkligheten för en stund medan diagnosen låser fast en vid sin verklighet), men vid det tillfället behövde jag något annat, något mer som kunde få mig att hitta en väg ut. Jag tänkte att om de andra i min absoluta närhet, alla vuxna, kan säga upp ansvaret vad gäller familj, ekonomi och ett ordentligt liv så kan jag också göra det. Jag orkade inte längre. I mitt huvud började då en slags framtidsvision spelas upp och jag såg framför mig hur jag låg under en bro i regnet utan pengar, mat, vänner och familj… ”Kanske kan det funka? Det blir säkert inte kul, men då släpper i alla fall pressen.” I samma sekund som denna film spelades upp började ett obehag och mörker vecklas ut långt inne i min mage som snabbt växte ut som rötter i hela min kropp och där och då, på bussen, bestämde sig trettonåriga jag för att det aldrig skulle bli mitt öde.

Det har det inte blivit heller. Trots närheten till det har jag varit alldeles för rädd för att testa, och idag håller jag mig helst långt bort från människor som på något sätt är positiva till tunga droger. Det som har tagit lång tid att komma till skott med är att avstå från drogen alkohol helt och hållet. Jag har aldrig utvecklat ett kemiskt alkoholberoende tack och lov, utan har festat så som många andra. Man kan diskutera betydelsen av ordet beroende och absolut säga att dricka för att känna sig bekväm och avslappnad (som jag absolut är skyldig till) är ett slags beroende, eller för att det är socialt o.s.v., men jag har tack och lov aldrig haft det behovet dagligen. I några år nu har jag känt av effekterna av alkohol mycket mer än vad jag gjorde när jag var yngre och har kommit fram till att det är ett otroligt starkt gift som min kropp inte klarar av att hantera. Jag älskar smaken av vin och öl, och man blir skönt mosig av ett glas eller två, men när jag vaknar dagen efter och inser att jag drack något glas mer än ”ett eller två” så är det inte värt det. Hela dagar blir förstörda, för att jag är uttorkad såklart, men det värsta är ångesten som blommar upp. Alkohol är ett välkänt ångestframkallande preparat, och jag som redan är lagd åt det känsliga hållet känner att jag håller på att gå under.

När jag var sjukskriven förra året och åt anti-depp och ångestdämpande avstod jag från alkohol helt, men då avstod jag också från alla slags sociala sammanhang. När jag sedan var friskförklarad och mådde bättre fyllde jag år och firade ute på stan – med alkohol. Det var inte en rolig kväll och jag ångrade mig bittert hela veckan efter, för ångesten var så svår och höll i sig längre än normalt. Efter det har jag dragit ner på alkoholen rejält, för nu gör sig den där obehagskänslan i magen påmind igen och säger åt mig att det finns mer i mitt liv att skala bort. Så nu inför och i minst sex månader efter operationen rekommenderade läkarna mig att inte dricka alkohol. Inför var det för att det har en negativ påverkan på kroppen och vikten generellt, och efter är det för att alkoholen inte längre har någonstans att filtreras och därför går snabbare ut i blodet. Risken att bli väldigt påverkad snabbt och att utveckla ett beroende är därför stor. Så jag avstår. På konserten jag var på i måndags sa jag till min fina vän att jag funderar på att testa ett glas bubbel ändå ”för att det är fest”, men klok som hon är fick hon mig på andra tankar och jag beställde in ett glas alkoholfritt vin på restaurangen och en alkoholfri öl på arenan istället. Nu är jag så himla glad över att jag avstod och att jag har människor runt omkring mig som backar och peppar och påminner: jag vet att så inte har varit fallet för dem runt omkring mig som föll ner i avgrunden, men jag hoppas att dem idag har hittat styrkan i sig själva att se att det finns ett annat liv.

När man tänker på det här kan det tyckas vara enkelt att beställa in alkoholfritt, men för många är det inte det. Jag läser dagligen om nykterister som hela tiden får samma frågor om varför de inte dricker alkohol när alla andra gör det eller när de ”inte ens är gravida”, eller att de känner sig malplacerade och utanför. Alla ställen har inte ett bra utbud av alkoholfritt heller; det första stället vi gick till i måndags hade en alkoholfri öl, juice, läsk och vatten, och bartendern fick mig att känna mig konstig som ens frågade.

Jag tänker i alla fall fortsätta beställa in alkoholfritt för resten av mitt liv för ångesten är inte värd att slösa tid på. Och vet ni, jag hade en superkväll ändå OCH orkade storhandla på Ikea, Skärmholmen Centrum, Netonnet och HM Home dagen efter för på söndag flyttar jag!!!!

 

 

Privilegium i olika former

Jag är ingen bloggare med en stor skara läsare, och jag har inga planer på att bli en (även om det låter som ett himla soft jobb att ha med kaffe och mjuka kläder med datorn i knät i soffan varje dag, men jag hade nog valt att bli rese- och äventyrs-bloggare i så fall) men det är ändå ett himla bra forum att få ur sig saker som en funderar på och önskar att fler tänkte på.

Framförallt tänker jag mycket just nu på privilegium och hur det kan göra en blind. Själv blev jag väldigt medveten om mina egna lyckade livslotter på min senaste resa och insåg till exempel att det är väldigt ignorant att säga att något är billigt. Ja, det var billigt för mig, men inte för den människan jag pratade med. Någonstans vet man ju redan att vissa har det sämre än andra, och att andra har det bra men saknar något signifikant i sitt liv, och man kan själv känna sig avundsjuk på andra som har sånt en själv saknar – men det där med att man själv har det bättre och tar vissa saker för givet glöms oftast bort för att man är så priviligerad att det är en del av ens vardag.

Jag tänker ofta på det här nu för att jag har öppnat upp den delen av mig själv så pass att jag inte kan undgå att se det runt omkring mig och hos mig själv längre. Igår kollade jag till exempel på en känd persons Instagram-story: hen drev med en annan känd persons framgång och lyxliv vilket jag ändå tycker är OK – en priviligerad människa gör narr av en annan priviligerad människa på ett harmlöst sätt. Humor gör det enklare att se det bisarra i en situation, framförallt när vi blir matade varje dag med historier om kända människor och deras lyxproblem.

Men, direkt efter den videon har hen filmat en helt okänd person på gatan och skrivit ”schysst stil” med en ironisk underton. Det är inte OK. Jag tänker direkt att göra sig lustig på andra människors bekostnad utan att veta något om denna person, dennes bakgrund och eventuella anledning till varför man klär sig eller ser ut på ett visst sätt är omoget, elakt och jäkligt onödigt. För det första: bara för att den här människan som filmade inte tycker att det är en ”schysst stil” så betyder inte det att människan som har det på sig egentligen inte tycker det. Det här gäller alla människor: DIN VÄRLDSBILD ÄR INTE DEN ENDA RÄTTA! För det andra: vi vet inte vem den här människan är, vad denne har varit med om och inte, vad personen har för personliga preferenser, ekonomi, hälsa o.s.v.

Det blir farligt när kända personer ”skämtar” om sådana här saker, för vi har ännu inte kommit så pass långt att alla människor på den här planeten förstår skillnaden mellan onödigt skitsnack som säger mer om den individens självbild och vad som är ok. Det är aldrig OK att skämta om eller kommentera hur en annan människa ser ut.

Det blir också farligt när människor som inte drabbas direkt (eller alls) av ett visst problem tar besluten åt dem som faktiskt drabbas utan att konsultera dessa först.

Jag tänker framförallt på abortförbudet i El Salvador och Polen nu. En tjej/kvinna som har haft sex utan eller med skydd och blir gravid men som inte kan behålla barnet av olika skäl, eller en tjej/kvinna som har blivit våldtagen ska kunna göra abort utan att behöva förklara varför, ska absolut inte fängslas (?!?!) och utan att behöva spendera massor eller några pengar alls. Att det är män som bestämmer detta är föga förvånande, men det är därför det också är så jävla viktigt att det är män som diskuterar detta på ett hälsosamt och inkluderande sätt. Det är inte männens val, men världen lyssnar fortfarande endast på män. Världen styrs just nu av män – så, kan alla män i min närhet TA SITT ANSVAR och istället för att säga ”jag kan förstå att de funderar i de banorna…blablablabla”!

Sitt på avstånd och LYSSNA på vad KVINNORNA har att säga och vad de vill, backa sedan dessa kvinnor allt du kan utan att försvara skeva strukturer som försöker styra jordens kvinnliga befolkning med järnhand. Vissa män försöker göra rätt genom att se det från fostrets sida och höjer sina röster högt för att försvara livet som släcks för tidigt: jag är dock tveksam till att dessa män skulle höja sina röster lika högt om de skulle se ett redan fött barn fara illa. Inte medvetet och för att de är dåliga människor, utan för att det är enklare att ha åsikter om det som inte påverkar en direkt – mycket enklare än att ta tag i de faktiska problem en har framför sig.

Andra saker som visar på en privilegium-naivitet:

Tjockisskämt och att använda ordet ”tjock” som skällsord: seriöst, hur illa låter det inte när en smal människa säger att de känner sig tjocka? Speciellt i närheten av en tjock person. Eller när folk antar att tjocka personer är lata och dumma. Vet ni hur det översätts i huvudet på en tjock person? Ungefär såhär: ”den här människan känner sig ful för att hen känner sig tjock. Det betyder att hen tycker att JAG är ful och att alla andra också tycker det. Då borde jag själv också tycka det. För att jag är tjock så är jag lat och dum också, så det är ingen idé att tro på att jag är värd kärlek och ett lyckligt liv, att jag klarar av att göra mitt jobb, att jag kan synas på stranden i sommar o.s.v.”
Vi har kommit längre än såhär och jag uppmanar er till att TÄNKA ER FÖR nästa gång ni vill säga att ni känner er tjocka eller att det sticker ut fett någonstans etc. Säg något annat eller ingenting alls. Det är många kända personer som ofta skämtar om tjocka personer, eller marknadsför produkter som kan göra en smalare. 99 % av all reklam, tidningar och samtal handlar om att vara smal är det enda rätta. Ni som läser detta och som är smala, snälla försök förstå att tjocka människor också är värda att leva. Tjocka människor ska också få älskas villkorslöst utan att hela tiden behöva bevisa hur bra man är ”trots” att man är tjock.

Vardagsrasism: bara för att du slängde dig med vissa uttryck på 70-talet som om de vore hejaramsor utan att någon reagerade så betyder inte det att det var OK då, eller nu. Det är ALDRIG ok. Det handlar om respekt, och vi som har privilegiet att inte vara systematiskt förtryckta MÅSTE ta vårat ansvar för att alla människor ska få leva sina liv utan rädsla.

Ja, det här är lite av det som snurrar i mitt huvud dagligen. Kanske kommer det uppföljningsinlägg där jag fyller på den här listan för, sorgligt nog, så är den SKITLÅNG.