Skottland del 3: Högländerna

När jag skriver det här sitter vi på tåget från den lilla kuststaden Mallaig (västra högländerna) tillbaka ner till Edinburgh – en av de vackraste tågresorna i världen enligt i princip alla tågguider jag har hittat och jag kan definitivt inte argumentera emot dem: slående vyer vart man än tittar! Höjdpunkten var Glenfinnan viadukten (se bilden nedan) – den där Hogwartsexpressen åker.

Det var en otrolig syn och jag är väldigt glad att vi gjorde den här sju timmars-avstickaren innan vi började röra oss vidare mot Edinburgh och flyget som ska ta oss tillbaka till Sverige, men jag har också slitits mellan euforin som slår till när jag tänker på vilken otrolig resa vi har gjort och depressiva symptom på grund av hemsk PMS. På ett vis blir jag arg över att min kropp stör mig på det sättet och inte låter mig njuta fullt ut av vår sista dag, och samtidigt vill jag ju inte ha det på något annat sätt. Det är ju så livet är! Upp och ner, skratt och tårar, smärta och inga problem i hela världen. Det blir ju också en del av historien, en annan slags upplevelse bara – för inte alls länge sedan skulle inte det ha varit så självklart att tänka så som det är idag, och jag tycker oftast att PMS är något vi kan slippa helt, men jag måste också acceptera läget och då är det enklast att se det som en del av livet. När jag sedan vilade mitt huvud mot Antons axel och blötte ner hans stickade tröja med tårar och frågade honom om han skulle pussa mig trots att han var arg på mig så svarade han ja. När han ställde samma fråga till mig svarade jag ”jag vill säga ja, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att vara för stolt för att göra det i den stunden. Den kommer mest sannolikt senare.”
”Om det blir så, så är det så. Då får jag vänta en stund bara.”

*

Vi kom till Högländernas huvudstad Inverness i måndags, alltså på Nyårsafton, och var så pass hurtiga att vi sprang direkt till hotellets gym för att sen göra oss iordning för middag som vi åt på hotellet. Vi hade tidigare kollat upp stadens Hogmanay-firande och de skulle ha sin årliga Red Hot Highland Fling-festival med livemusik i en park i närheten av hotellet. Där fick vi se ett ganska bra band som heter Blazing Fiddles som satte standarden för kvällen och ingav en genuin nu-är-vi-i-Höglandet-känsla med lokal folkmusik och mycket mellansnack om ”Highland pride”. Höjdpunkten för alla som var där var nog dock bandet Tideland som verkade vara Höglandets älsklingar – trallvänlig folkpop som kanske inte var riktigt min smak, men känslan var härlig när hela Inverness sjöng med i låtarna!

Tolvslaget kom, vi kysstes under fyrverkerierna och gick in i 2019 med ömhet, lycka inför framtiden och iskalla fingrar och öron.

*

Något som har varit genomgående och tydligt på alla ställen vi har besökt i höglandet är känslan av gemenskap och tillhörighet. Man känner sin stad, sin historia (som är en extraordinär sådan) och äger den fullt ut och jag tror att det väver folk samman på ett sätt som inte alls blir samma sak i storstäder som Stockholm eller Glasgow. Jag har inte fått uppleva det på det sättet eftersom att jag har flyttat mycket, bytt skola ofta och levt i väldigt osäkra och otrygga förhållanden under långa perioder: jag har liksom inte kunnat rota mig någonstans och det är något jag har saknat otroligt mycket. Även om livet som ”nomad” nog har varit närmre till hands för min del (och mer lockande i slutänden) så har jag saknat en bas att återvända till. Tills jag insåg att jag är vuxen och kan skapa allt det där hos och med mig själv: JAG äger min historia, min nuvarande situation och styr min framtid helt själv (även om jag också njuter av att låta livet slänga in några överraskningar ibland) och det är befriande att ha kommit till den insikten att jag faktiskt har ett val. Alla har tyvärr inte det, så jag vill ta mitt ansvar som människa och försöka skapa något av mig själv som en dag är så pass starkt och rotat att jag kan skapa samma möjlighet för andra. Hur vet jag inte än, men jag börjar hos mig själv.

*

På nyårsdagen hade vi tänkt åka till Loch Ness för att leta efter monstret och försöka hitta någon vandringsled, men det verkade vara helt omöjligt: allt var stängt i hela staden, inklusive buss- och tågstationen, så vi bestämde oss för att utforska Inverness istället. Det är en mysig stad och självklart otroligt vacker runt omkring då den är omringad av hav och berg = min dröm! Den hade också lite mindre vackra områden, speciellt på väg mot naturreservatet Anton hade hittat på kartan, och då det var en ganska grå och kall dag och helt dött (antagligen på grund av hårt festande från kvällen innan) kändes det inte så välkomnande på alla ställen. Det är ju också oftast ganska gråa bostadsområden i och med alla stenbyggnader som förhöjer känslan av fientlighet, men det blir ganska fint på bild ändå tycker jag! Naturreservatet i sig var superlitet och inte särskilt inspirerande, men jag lyckades få några fina bilder på vägen dit och tillbaka i alla fall!

*

Dagen efter nyårsdagen var också en röd dag tydligen blev vi varse om när vi på nytt gjorde ett försök att ta bussen ut mot Loch Ness. Det är en ganska stor skillnad jämfört med hemma, att informationen är väldigt svåråtkomlig och systemet är ganska svårt att förstå sig på – inte ens lokalborna förstår hur det fungerar alla gånger (vi fick frågor några gånger om tåg och bussar och huruvida de går mot en viss destination eller inte). Vi bestämde oss till slut för att ta en taxi ut trots att det var mycket dyrare än vanligt på grund av nyårshelgen, men det visade sig vara väl värt det: det var svinkallt men soligt och inte alls så mycket folk som det hade kunnat vara (när vi åkte förbi med bussen idag var det så himla mycket folk redan 09.30 på morgonen, antagligen för att bussarna hade börjat gå som vanligt igen). Vi hade en otroligt fin dag vid Urquhart Castle där vi utforskade de gamla slottsruinerna, käkade mellanmål och fick sällskap av en väldigt social fågel som både åt direkt ur våra händer och satt bredvid oss som för att hålla oss sällskap, tog en promenad längs med Loch Ness tillbaka mot byn Drumnadrochit och träffade då på en hel del massa får och ett gäng Highland cattle, och av en ren slump råkade vi på en stig som ledde oss upp för ett av bergen till otroliga vyer över dalen och ett stort och mäktigt vattenfall. Något vi aldrig hade upptäckt om vi hade åkt buss eller hyrt bil (som också var på förslag men som slogs ned eftersom att det inte fanns några lediga bilar).

*

Mobilens stegräknare är uppe i ca 135 000 steg nu (+ två gympass) sedan vi kom till Skottland förra veckan och det känns i kroppen: jag är trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fantastisk resa och vi har redan börjat planera nästa tripp hit – det finns så många vandringsleder att gå och berg att klättra på. Jag avrundar den här gångens resebloggande med några avslutande bilder från Mallaig som ju var vår sista destination för den här gången!

Skottland del 2: Glasgow

Molnen rullar in över bergen men det har knappt regnat alls sedan vi kom hit (vi fick några droppar under vår dagstur till Loch Lomond, men i övrigt har det varit soligt och riktigt varmt). Trots det så är det alltid blött vart man än går – det gäller inte bara Glasgow utan är genomgående i hela Skottland.

Vi har spenderat ungefär tre dagar i Glasgow och jag tycker nog inte att den staden förhöjde känslan man förväntar sig när man åker till Skottland (berg, vatten, historiska monument och små mysiga gränder), utan det är en typisk storstad med massor av shopping och uteställen – som ju är perfekt om det är det man söker, men vi var inte riktigt rätt målgrupp. Vi gick ut för att äta, träna och få luft men i övrigt spenderade vi ganska mycket tid på hotellrummet. Jag måste dock säga att all mat vi har ätit i den här staden har varit så himla god, och det har inte varit svårt alls att få tag i vegetariska och veganska alternativ. Det är ett stort plus!

Frukosten på hotellet var verkligen super! Inget kött överhuvudtaget och inte alls standard med äggröra, haggis och korv utan bara massa frukt, bröd och müsliburkar<3

Språk är något av det mest intressanta jag vet, speciellt de olika brittiska språken. Gaeliska till exempel. Det låter som en blandning av hittepå och något ur Sagan om Ringen <3, och i Glasgow och de omkringliggande byarna och orterna är skyltarna alltid på både engelska och gaeliska.

För att stilla vår äventyrslust även i en storstad som Glasgow tog vi tåget ut till den lilla byn Balloch cirka 40 minuter från stan för att vandra runt Loch Lomond. Att vandra runt hela sjön skulle ta tre dagar så vi valde ut en kortare rutt på ca 1 mil. Vi gick förbi Balloch Castle som var en blygsam version av vad en tänker sig att skotska slott ska vara, men ändå fint. Vyerna runt sjön var magiskt vackra och jag kommer aldrig sluta längta efter berg och hav. Vi hittade en geocash av misstag och tänkte skriva ett meddelande, men i brist på fungerade pennor la vi istället i svenska mynt. Vi hittade också ett litet vattenfall som vi beundrade ett tag innan vi tog oss vidare upp och ner över en av kullarna och gick genom lera och snåriga skogsvägar. Vi kände oss lite som Frodo och Sam på väg till Mordor! I sommar har vi tänkt vandra i Abisko men efter det åker jag mer än gärna tillbaka för att vandra hela Loch Lomond runt och vidare upp i högländerna för att vandra där också.

Jag har alltid längtat efter äventyr och brukade som liten leka att jag befann mig på fantastiska platser antingen i djungeln, under vattnet eller på något berg någonstans och har alltid älskat att försvinna in i äventyrsböcker och filmer. Ändå har jag aldrig riktigt sett mig själv som en person som gör sådana saker, att det inte riktigt är för mig. Men, precis som att längtan efter ett mer kreativt yrkesliv till slut tog över handen har äventyraren i mig greppat tag om hjärtat så hårt att jag nog är på väg, medveten om att de resor jag hittills har gjort är light versioner av det som komma skall, men ändå så pass fina och ibland utmanande att det triggar igång lusten ännu mer. Nu sitter vi på tåget upp till de skotska högländerna, till staden Inverness för att fira nyår (Hogmanay), utforska Loch Ness och förhoppningsvis vandra i ännu mer berg.

Skottland del 1: Edinburgh

Att vara i Skottland är lite som att vara hemma: trots att det var England jag bodde i så känns det landet mer främmande än vad Skottland gör. Båda länderna har många likheter givetvis, men det är något som gör det mer hemtrevligt här än där. Kanske är det dialekten som är så mysig, eller landskapet som alltid tar andan ifrån mig eller en mix av båda, men jag väljer också att tillägga att mitt DNA-test visar att jag har ganska mycket rötter i just den här delen av Storbritannien. Extra roligt blir det också att få dela det fina tillsammans med min finaste person.

Vi kom fram i onsdags tidigt på morgonen och gick genom Edinburgh med tunga väskor och ytterst lite sömn men var så himla peppade ändå! Vi hittade vårt lilla guesthouse (Braveheart guesthouse – Braveheart är förresten en av mina favoritfilmer genom tiderna) lite utanför stadskärnan och det kändes ungefär som att gå hem till någon. Det låg i ett bostadsområde som känns typiskt brittiskt och det påminde lite om det hus jag flyttade in i under mitt andra år som student i England. Heltäckningsmattor och tekokare på rummet är en given del av upplevelsen (och tydligen telefonautomater i trädgården också).

Stan är sig lik trots att det var nästan 10 år sen jag besökte den sist. De förbereder sig inför den stora nyårsfesten, Hogmanay, som firas över hela landet och julmarknaden var fortfarande i full gång med skotska souvenirer, mat och karuseller. Vi har botaniserat oss i alla de lokala matbutikerna, kollat på dyr whiskey (den dyraste kostade 10 500 pund!!) och jag har köpt en ny silverring med en keltisk knut. Jag köpte en sådan ring första gången jag reste ensam – jag valde att resa till Edinburgh eftersom att jag hade varit där två gånger tidigare, och det var också samma år som jag flyttade till England. Den keltiska knuten står för evighet och ringen jag köpte skulle vara en symbol för en nystart i mitt liv. Jag var så uppspelt över att flytta utomlands och få plugga det jag älskar att syssla med mest; nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig och månaderna innan jag flyttade hem var jag trasig. Samma dag som jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen gick ringen sönder och för mig bär det en tydlig symbolik för förändring. Nu vill jag på nytt bära ringen för att på något sätt knyta ihop säcken av det gamla på riktigt och bana väg för allt det nya jag har skapat det här året.

Bilderna här strax ovanför är från ett litet ställe mitt i Edinburgh’s Gamla Stan som heter Forsyth’s Tea Room och det är nog det trevligaste stället jag har varit på hittills. Det ligger i en av stans alla små gränder som man råkar på titt som tätt (vi försökte hitta det igen men lyckades inte – det känns lite som att det bara var en dröm) och vi gick in för att dricka te och äta bakpotatis. Hon som äger stället (hon syns på det målade porträttet ovan och i bakgrunden av den sista bilden på Anton) var så himla gullig och gav oss fina tips inför vår nyårsvistelse i Inverness. Om ni ska till Edinburgh och vill dricka gott te på ett ställe som ger en känslan av att man är hemma hos mormor och fikar så ska ni gå hit!

Det här blir femte gången jag besöker Edinburgh och ändå har jag aldrig gått upp på Arthur’s seat tidigare. Det är en uråldrig vulkan som hade sitt senaste utbrott för ca 350 miljoner år sen. Jag som numer är en vulkanbestigande veteran ville självklart passa på den här gången och det ville Anton också. Den är ca 250 meter hög (till skillnad från Mount Batur på Bali som är 1700 meter hög) och ger en fantastisk vy över hela Edinburgh. Bilderna nedan visar vyn från olika höjder samt en del ”snart är vi framme-selfies”. Enjoy!

Nu är vi i Glasgow och stannar till måndag morgon (sen tar vi tåget upp mot Inverness). Hittills är jag inte särskilt imponerad: det är stor skillnad på Edinburgh och Glasgow, men mer om det senare!