Tre månader senare.

Om några dagar har det gått tre månader sedan jag opererades och det har hänt otroligt mycket på den korta tiden. Det största måste ändå vara att jag har fått en helt annan respekt för mig själv och bara det har varit en tung justeringsprocess, men enbart en positiv sådan. Det näst största måste vara att den bubbla jag har levt i under hela mitt liv har börjat spricka ordentligt, och jag ser nu att jag inte är så annorlunda än de runt omkring mig. (Låt mig här påminna om att dissociationssyndromet jag har burit runt på ofta har kopplat bort mig från verkligheten och jag har känt mig annorlunda i alla sammanhang, men nu hittar jag alltså mer likheter än olikheter i världen runt omkring mig.)

Jag mår bra. Väldigt bra till och med. Inga komplikationer har uppstått, jag är pigg, glad, sugen på livet och säger numer nej till sådant som får mig att må dåligt eller som jag inte kan utföra helhjärtat. Det var otroligt svårt för mig förut, men nu känns det som det enklaste i hela världen! Detta beror antagligen på den respekt för mig själv jag nämnde innan: jag är numer i kontroll och det ger mig helt andra förutsättningar än tidigare.

*

Jag var på en sexveckors kontroll för några veckor sedan och läkaren tyckte att allt ser bra ut, men höjde fingret lite åt att jag går ner i vikt lite för snabbt än väntat. Saken är den att jag nästan stod helt still i fyra veckor efter operationen, men sedan dess har det bara rasat. Eftersom att jag äter och dricker när jag ska och inte kan tvinga i mig mer mat än jag orkar per gång så är det inte så mycket att göra, och jag är inte orolig heller eftersom att jag mår så himla bra. Alla är ju olika och jag kände ju redan innan operationen att min kropp behöver få sig en kick för att förstå att den ska göra sig av med övervikten, och det verkar som att det fungerade. Dock kommer jag att hålla ett extra vakande öga nu om det skulle gå alldeles, alldeles för fort till nästa kontroll som är i november.

*

Läkarna varnade oss för depressioner kopplade till operationen, och jag hoppas att jag redan har haft min. Både under min sjukskrivning och semester såg dagarna likadana ut, och även om jag verkligen behövde ledigheten för att hinna justera var det en daglig kamp med att hinna ikapp kroppen rent mentalt. Jag började få mer uppmärksamhet än tidigare, och samtidigt som att det var en skön egoboost kom tankarna på att jag inte dög så som jag såg ut tidigare. ”Nu passar det”, liksom. En människa som befinner sig i en depression eller som har ångest kan tyvärr inte ta till sig av goda råd och tröstande ord om att det är för att man ser piggare och gladare ut vilket attraherar människor, så i det läget är det faktiskt bäst att hålla lite på det och bara försöka lyssna. Idag kan jag ta till mig av dessa fina råd för idag mår jag toppen och kan tänka mer rationellt, och jag tänker ofta på det när jag märker att jag är på väg in i en negativ spiral. Men framförallt är jag mycket, mycket snällare mot mig själv. Vilken jäkla pärs att ta sig igenom alltså! Jag är förvånad över hur stark och envis man kan vara när man verkligen vill något.

Progress juni-augusti 2018_1text

*

Jag har också hunnit flytta till min alldeles egna lägenhet som jag inte behöver lämna förrän jag själv vill – DET är en så himla fin frihetskänsla. Att ha ett hem som är ens eget är ett basbehov vi har och något som jag har letat med ljus och lykta efter i så många år. Jag har starka minnen från tonåren när livet var riktigt tufft om att inte vilja åka hem – det kändes tomt och osäkert, och tanken på att inte veta vem som kunde befinna sig där eller vad som kunde inträffa skrämde mig så mycket. De senaste 10 åren har jag haft tanken på ett hem som målbild – det som ska vara min bas, och nu är den här. Två stora livsprojekt har alltså påbörjats med livslånga delprojekt i sikte den här sommaren, och jag hann njuta av lugnet i ca två dagar innan tankarna på vad mitt nästa stora projekt ska bli. För mitt i depressionen upptäckte jag att jag inte kan vara still särskilt länge: jag måste alltid ha något planerat, skapa något eller utvecklas på något sätt för att jag ska vara nöjd i nuet. Med det sagt så vet de flesta att jag älskar att vara hemma och inte ha något särskilt planerat, men det är för att jag i dessa stunder får en chans att brygga nya projekt.

Eftersom att jag pluggade musik på gymnasiet har jag alltid haft tanken på att fortsätta med musiken på något sätt. Jag minns hur tiden flög iväg på sånglektionerna eller i kören, och allt jag behövde fokusera på var hur min röst lät tillsammans med pianot, eller hur stämmorna lät ihop. Det är mäktiga verktyg mot ångest och idag sjunger jag ofta när jag är ensam. Dock saknar jag gemenskapen som kommer av att sjunga i kör, och jag vill kunna kompa mig själv när jag sitter hemma och sjunger, så i september börjar jag sjunga i en kör här i Tumba och så ska jag lära mig att spela keyboard. Nästa helg börjar jag också dansa Dancehall, och det känns både läskigt och roligt. Jag dansade mycket när jag var yngre och saknar frihetskänslan som kommer av dans. Jag kommer ha en så himla rolig och kreativ höst!!

*

Någonting annat som också är kopplat till gemenskap som jag har haft som målbild i hela mitt liv är tvåsamheten. Jag önskade att jag i och med operationen skulle hitta kärleken till mig själv och våga öppna upp mer för andra. Att vara instängd och inte våga lita på andra är en väldigt tråkig bieffekt från trauman av de slag jag har varit med om, ändå har jag alltid sett mig själv som en öppen bok, antagligen på grund av att jag har svårt att inte visa känslor. Det här senaste året har jag dock insett att så inte är fallet. Först trodde jag att det beror på att jag är introvert, men att vara introvert betyder inte att man är osäker på sig själv eller inte vågar släppa in människor i sitt liv, och i de stunder i mitt liv då jag faktiskt har känt mig som en ”normal” människa (det vill säga fullt socialt fungerande) så har jag inte haft några som helst problem med att möta människor. Det handlar alltså snarare om att jag har varit så trasig att jag har sökt efter en partner av helt fel anledning och samtidigt inte vågat visa vem jag är.

Ett tag tyckte jag att det kändes hopplöst att ens försöka; vem skulle kunna tänka sig att vara med någon som har ett så mörkt förflutet? Jag speglade min egen sorg i alla jag mötte och dömde ut mig själv redan innan jag hade fått en chans att visa att jag är min egen person, inte dem som födde mig. Detta har fört med sig massor av misslyckade dejter och ett långt destruktivt förhållande, vilket också har skrämt upp mig (och för att vara helt ärlig så hade jag inte alls varit redo för ett år sen).

Nu däremot känner jag mig redo på ett sätt jag inte kan förklara, men jag tror faktiskt att även det har en koppling till operationen och den nystart den har gett mig, och jag längtar otroligt mycket efter att få skapa ett liv tillsammans med någon annan som är vårt – att vi tillsammans skapar något fint som kan överträda det gamla. Många har sagt till mig att jag ska ta det lugnt, inte stressa, och vissa skrattar till och med litegrann när jag säger att jag längtar efter kärlek. De första två responserna känns som automatiserade svar som människor i förhållanden säger till sina singelvänner för att de själva ibland saknar ensamheten (eller förstås för att trösta – hur jag tar emot det beror helt på hur jag mår vid tillfället). Att skratta känns bara hånfullt. Jag är inte ett dugg stressad och vill absolut inte tvinga fram något – om jag ville det hade jag nog tagit första bästa istället för att gå igenom utbudet på varenda dejtingsite – jag bara längtar så oerhört mycket. Att jag gör massor av saker på egen hand som många andra absolut inte kan tänka sig att göra ensamma är något jag värderar väldigt högt hos mig själv – jag vill inte gå miste om något bara för att jag är ensam. Men varje gång jag åker iväg på äventyr eller upplever något fantastiskt önskar jag att jag hade någon vid min sida att dela det med. Eller bara det att ses efter jobbet och gå på bio i höstmörkret och sedan kunna gå hem tillsammans! Tanken på att dö ensam slår mig ibland, och det är bland det värsta jag kan tänka mig. Jag är dock säker på att det absolut inte kommer att hända, för varje år som går så känner jag att jag kommer lite närmare kärleken. För hur kan man längta efter någon man aldrig har träffat så pass mycket utan att denne känner likadant?

*

Med allt det sagt så vill jag ännu en gång slå ett slag för alla fantastiska människor jag har äran att få ha i mitt liv. Fan vad rädd jag var innan operationen över hur allt det här skulle tas emot, men jag känner bara kärlek och samhörighet. Alla i min närhet, alla på jobbet, människor jag inte har träffat på flera år och människor jag endast har träffat någon enstaka gång: varje dag får ni mig att känna att jag har tagit ett jäkligt viktigt och stort kliv i mitt liv, och ni hjälper mig att förstå mer och mer hur viktigt det är att våga öppna sig och dela med sig av sig själv. Livsviktigt.

Om förändring.

Jag har redan fått en inneboende🦋 Hela livet har jag letat efter tecken på saker, tecken som talar om att allt kommer att gå bra och att det ligger förändring i luften. När tankarna om att lämna England och min före detta partner började gro ordentligt hos mig stod jag i vårt kök och lagade mat då en fjäril plötsligt flög fram till mig och stannade framför mitt ansikte i luften en lång stund – det kändes lite som att vi tittade på varandra. I de få sekunderna som detta varade hann jag bestämma mig för att lämna allt och flytta hem och att det skulle vara min enda chans att få ordning på mitt liv. Fjärilen försvann på ett ögonblick och jag lyckades aldrig se vart den tog vägen. Tre månader senare hade jag packat väskorna och satt med blandade känslor på ett flyg hem till Sverige.

Ett tag efter att jag hade kommit hem råkade jag av en slump på ett stycke om symboler och dess betydelse, och läste då att fjärilen representerar positiv förändring. Så det är inte så konstigt att mina tankar dras tillbaka till det stycket nu när jag står i min alldeles egna lägenhet med en inneboende fjäril från första dagen, med operationen gjord, ett bra jobb och livet i schack liksom. Är SÅ tacksam för allt det här och för min fina extrafamilj som har hjälpt mig med ALLT. Nu mår jag❤️

Ännu en slags livsmilstolpe

Det jag skriver om idag och som jag har tänkt en hel del på i några år och framförallt inför operationen borde egentligen inte vara en sådan stor sak, men med tanke på den kultur vi lever i idag så tycker jag ändå att det känns viktigt att prata om. Det här är ett oerhört personligt inlägg som känns väldigt läskigt att skriva, men just därför tror jag att det kommer att hjälpa mig på min resa mot ett hälsosamt sinne.

Missbruk har som nog många av er förstår varit en stor del av mitt liv, framförallt som barn och tonåring men även en del i vuxen ålder då min före detta partner var väldigt positivt inställd till droger och alkohol.  Jag har sett och varit med om och drabbats av så mycket sjuka saker på grund av alkohol och droger som jag helst av allt vill glömma, (eller som jag aldrig borde ha behövt varit med om från första början): mörkret i deras röster när jag vaknade på morgonen, synen av henne blåslagen och ofredad, ljuden av en falsk trygghet i natten, knivslagsmål, misshandel, tafsande vuxna män, ensamhet, utsatthet, otrygghet.

Det enda positiva med detta som jag alltid har varit tacksam för är att jag har sett så pass mycket av den dåliga sidan av droger att jag aldrig har känt ett behov av att undersöka den sidan av det som sägs vara bra.  När jag var tretton år och satt på en buss hemifrån in till stan hade jag redan varit med om ett helt liv och jag var helt slut: skolan var svår, någon hade startat ett rykte om mig och min bästa kompis där de kallade oss för horor, en förälder bodde på behandlingshem för sjuttiojagvetintehurmånga gången medan den andra var frånvarande och jag såg ingen väg ut. Mormor och morfar kunde jag alltid åka till för att få ro, men mitt i allt kaos av att vilja lämna det jag kallade hem kände jag ett stort ansvar för att få allt att gå ihop och jag ville inte lämna mitt yngre syskon. Jag behövde hjälp och stöd med så många olika saker men jag visste inte i vilken ände jag skulle börja och allt bara kraschade i mitt huvud.

Jag har alltid haft en bred fantasi, dagdrömmer ofta, läser mycket och kan spela upp bra minnen och påhittade historier som en film i huvudet (liknande PTSD, med den skillnaden att dagdrömmandet är frivilligt och ett sätt att fly verkligheten för en stund medan diagnosen låser fast en vid sin verklighet), men vid det tillfället behövde jag något annat, något mer som kunde få mig att hitta en väg ut. Jag tänkte att om de andra i min absoluta närhet, alla vuxna, kan säga upp ansvaret vad gäller familj, ekonomi och ett ordentligt liv så kan jag också göra det. Jag orkade inte längre. I mitt huvud började då en slags framtidsvision spelas upp och jag såg framför mig hur jag låg under en bro i regnet utan pengar, mat, vänner och familj… ”Kanske kan det funka? Det blir säkert inte kul, men då släpper i alla fall pressen.” I samma sekund som denna film spelades upp började ett obehag och mörker vecklas ut långt inne i min mage som snabbt växte ut som rötter i hela min kropp och där och då, på bussen, bestämde sig trettonåriga jag för att det aldrig skulle bli mitt öde.

Det har det inte blivit heller. Trots närheten till det har jag varit alldeles för rädd för att testa, och idag håller jag mig helst långt bort från människor som på något sätt är positiva till tunga droger. Det som har tagit lång tid att komma till skott med är att avstå från drogen alkohol helt och hållet. Jag har aldrig utvecklat ett kemiskt alkoholberoende tack och lov, utan har festat så som många andra. Man kan diskutera betydelsen av ordet beroende och absolut säga att dricka för att känna sig bekväm och avslappnad (som jag absolut är skyldig till) är ett slags beroende, eller för att det är socialt o.s.v., men jag har tack och lov aldrig haft det behovet dagligen. I några år nu har jag känt av effekterna av alkohol mycket mer än vad jag gjorde när jag var yngre och har kommit fram till att det är ett otroligt starkt gift som min kropp inte klarar av att hantera. Jag älskar smaken av vin och öl, och man blir skönt mosig av ett glas eller två, men när jag vaknar dagen efter och inser att jag drack något glas mer än ”ett eller två” så är det inte värt det. Hela dagar blir förstörda, för att jag är uttorkad såklart, men det värsta är ångesten som blommar upp. Alkohol är ett välkänt ångestframkallande preparat, och jag som redan är lagd åt det känsliga hållet känner att jag håller på att gå under.

När jag var sjukskriven förra året och åt anti-depp och ångestdämpande avstod jag från alkohol helt, men då avstod jag också från alla slags sociala sammanhang. När jag sedan var friskförklarad och mådde bättre fyllde jag år och firade ute på stan – med alkohol. Det var inte en rolig kväll och jag ångrade mig bittert hela veckan efter, för ångesten var så svår och höll i sig längre än normalt. Efter det har jag dragit ner på alkoholen rejält, för nu gör sig den där obehagskänslan i magen påmind igen och säger åt mig att det finns mer i mitt liv att skala bort. Så nu inför och i minst sex månader efter operationen rekommenderade läkarna mig att inte dricka alkohol. Inför var det för att det har en negativ påverkan på kroppen och vikten generellt, och efter är det för att alkoholen inte längre har någonstans att filtreras och därför går snabbare ut i blodet. Risken att bli väldigt påverkad snabbt och att utveckla ett beroende är därför stor. Så jag avstår. På konserten jag var på i måndags sa jag till min fina vän att jag funderar på att testa ett glas bubbel ändå ”för att det är fest”, men klok som hon är fick hon mig på andra tankar och jag beställde in ett glas alkoholfritt vin på restaurangen och en alkoholfri öl på arenan istället. Nu är jag så himla glad över att jag avstod och att jag har människor runt omkring mig som backar och peppar och påminner: jag vet att så inte har varit fallet för dem runt omkring mig som föll ner i avgrunden, men jag hoppas att dem idag har hittat styrkan i sig själva att se att det finns ett annat liv.

När man tänker på det här kan det tyckas vara enkelt att beställa in alkoholfritt, men för många är det inte det. Jag läser dagligen om nykterister som hela tiden får samma frågor om varför de inte dricker alkohol när alla andra gör det eller när de ”inte ens är gravida”, eller att de känner sig malplacerade och utanför. Alla ställen har inte ett bra utbud av alkoholfritt heller; det första stället vi gick till i måndags hade en alkoholfri öl, juice, läsk och vatten, och bartendern fick mig att känna mig konstig som ens frågade.

Jag tänker i alla fall fortsätta beställa in alkoholfritt för resten av mitt liv för ångesten är inte värd att slösa tid på. Och vet ni, jag hade en superkväll ändå OCH orkade storhandla på Ikea, Skärmholmen Centrum, Netonnet och HM Home dagen efter för på söndag flyttar jag!!!!

 

 

Då och nu: en kort uppdatering.

Start - nu02

Det känns väldigt läskigt att dela de här bilderna såhär mitt i allting, framförallt för att min kropp den här veckan har stannat upp lite i processen; den undrar vad tusan jag håller på med och jobbar febrilt med att hitta ställen att ta energi från vilket har gjort mig väldigt yrslig och trött, jag har varit svullen och tyckt att ingenting alls har hänt. Detta skapade lite panik hos mig som var helt säker på att jag är den enda person den här typen av operation absolut inte fungerar på, trots att jag äter så mycket (läs lite) som en ska, promenerar tre gånger om dagen och dricker vatten (vissa dagar har det dock varit extra svårt att få ner vatten vilket gör att min kropp vill hålla fast vid vätskan så länge det bara går och därmed binder den, vilket såklart ökade paniken hos mig). Då är det tur att jag har dokumenterat mig själv varje vecka, för när jag tittar på dessa bilder (första bilden tagen två veckor innan operationen, andra bilden tagen för ca två dagar sedan) så ser jag ju att det faktiskt håller på att hända grejer med kroppen! Framförallt så känner jag det på kläderna. Efter lite research så förstod jag också att det är otroligt vanligt att man, två veckor efter operationen, stannar upp på ett trappsteg där kroppen försöker klura ut vad som har hänt innan den förstår att den ska ta energi från det som finns på kroppen. Om någon vecka kommer den att justera sig och processen fortlöper då som vanligt. Ingen anledning till panik med andra ord!

 

Det är onödigt att få panik för sådant här, men jag är orolig av mig och vill så himla gärna att det här ska fungera. Nu är det ju inte så att den här operationen magiskt kommer att få mig att ändra kroppstyp på ett kick: jag måste fortfarande tänka på precis allt jag äter, motionera mycket, sova ordentligt och dricka rikligt med vatten. Precis som vanligt alltså, med den skillnaden att jag numer har en fysisk kontrollapparat som gör att jag inte kan äta för mycket.

Jag har också känt av nedstämdheten som läkarna varnade för innan operationen, och jag har ifrågasatt mycket hos mig själv vilket säkerligen också bidrog till ovan nämnda panikattack. Turligt nog är jag väl medveten om vart de negativa tankarna kommer ifrån och kan därför avvärja mig det mesta, men det har känts ganska ensamt. Varje dag är den andra lik vilket såklart också bidrar, men jag försöker verkligen att påminna mig själv om hur värt det kommer att vara om ett år då det värsta är över och när jag kan släppa lite på pressen jag lägger på mig själv. Pressen jag lägger på mig själv är jobbig, för den innefattar även de jag har runt omkring mig: jag inbillar mig att alla förväntar sig att jag ska ha nått målet med operationen till dess att jag är tillbaka på jobbet om två veckor vilket stressar mig något så fruktansvärt. Det är ingen som har sagt något om det, utan det är jag själv som har kokat ihop det. Anledningen till att jag gör så har nog att göra med att jag hela tiden vill visa mig duktig och att jag klarar av det här. Vilket är så dumt, för det har BARA gått två veckor sedan operationen och det här är ett livstidsarbete. Så nu när paniken har lagt sig måste jag vara extra snäll mot mig själv och påminna mig om att två veckor inte är någonting alls jämfört med resten av livet, och att var sak har sin tid. Jag har gjort så jäkla bra ifrån mig hittills, så resten kommer att vara en baggis!! Visst?!

Något som är väldigt positivt med allt det här är alla promenader där jag får en chans att både lyssna på bra musik och sortera tankar. Mina anteckningar på mobilen är fullproppad med saker som jag behöver skriva om, idéer till nya fotoserier och framtidsplaner. Ni kan alltså räkna med en hel del blogginlägg framöver! Bland annat behöver jag bearbeta min tid i England (vilket i dagsläget planeras att bli en lång följetong med text och bilder), korta noveller om traumatiska minnen, tankar om rötter (vart man kommer ifrån och om det är viktigt) och en analys om självporträtt och selfies (som en inofficiell uppföljning till min avhandling jag skrev 2013). Allt kommer med andra ord inte vara direkt kopplat till operationen, samtidigt som att allt jag gör, känner och skriver hör ihop med den: allt jag har fått vara med om i livet har ju lett mig hit, och mitt liv är en enda röd tråd (men det är väl allas liv??).

Är det något som ni gärna läser eller ser mer eller mindre av så är ni väldigt välkomna att höra av er. Jag är annars så himla tacksam över att ni ens vill läsa och följa mig<3

Att forma och lära om hela sig själv och sitt liv.

Jag vaknar på morgnarna och dricker några deciliter vatten med tesked på ca trettio minuter, vilar (magen) i trettio minuter, äter sedan en deciliter frukost på trettio minuter, går ut och går i trettio minuter, dricker vatten med tesked, vilar, äter mellis med tesked, vilar, dricker vatten med tesked, vilar, äter lunch med tesked, går ut och går… Och så går det runt och runt tills jag går och lägger mig. Det kan låta enformigt (vilket det också är stundtals) men livsnödvändigt just nu: jag får inte fylla upp magen med vatten innan jag äter och jag kan inte dricka för tätt inpå måltiderna, men måste dricka minst 1,5L om dagen – därför måste jag vänta minst trettio minuter emellan, och jag måste äta ungefär varannan timme för att jag inte får äta för snabbt eller för stora mängder åt gången. Att gå ut och gå minst tre gånger om dagen hjälper till med den fysiska läkningen och att rensa tankarna. Det här schemat är den största anledningen till att jag är sjukskriven så länge, för det ska ge mig en chans och tid till att hitta rutiner som fungerar för mig, lära känna min kropp på nytt och inte störas av arbete och annat. Jag har inte längre någon funktion inne i min kropp som på samma sätt som tidigare säger åt mig när jag är hungrig och mätt (det känns helt annorlunda än tidigare), så nu gäller det att jag lär om hela systemet och talar om för kroppen hur det ska fungera – det kräver en hel del energi från mig dagligen.

Det jag behövde var ett verktyg som hjälper mig med att snabbt få bort det värsta av övervikten så att jag sedan kan ta över själv, men det jag har fått är så mycket mer: jag har fått en chans att nollställa mitt förhållande till min kropp, mitt känsloliv och i princip allt jag någonsin har tänkt, trott, antytt och känt om mig själv. Innan operationen skrev jag om hur det här känns som en nystart, inte bara fysiskt, utan också mentalt, och sedan jag kom hem från sjukhuset har min hjärna på riktigt börja bearbeta den oerhört hårt fastklistrade sorgen, ensamheten, allt tvivel på och hat mot mig själv som jag har burit runt på. Det var som att jag, i samma sekund som jag blev väckt ur narkosen, blev väckt ur en overklighet jag har varit tvungen att skapa runt mig själv för att överleva.

Varje ny dag erbjuder nya sensationer, känslor och eftertanke: ibland gör det ont inuti magen eller runt såren utanpå magen och då vet jag att jag måste sätta mig ner en stund och andas djupt. Det här med att känna den fysiska smärtan i kroppen, på riktigt känna den och låta den vara där (för jag kan inte göra annat än att tillåta den att komma och passera, det är liksom utanför min kontroll), stanna upp och låta andningen ta hand om kroppen är ett sådant fint verktyg som jag önskar att jag använde mig mer av även vid ångest och andra psykiska fenomen. Det är renande att ge sig själv tillåtelse att ha ont en liten stund, sedan samla sig och lyssna på vad det är man behöver göra för att det ska sluta göra lika ont – oftast har man ju svaret själv, men man vill inte riktigt lita på att det funkar.

Det här ger effekt på andra sätt också: nästan varje natt sedan operationen har jag haft drömmar där jag möter olika personer som finns eller har funnits i mitt liv och vars förhållande jag på något sätt behöver bearbeta. Jag har till exempel sagt nej till jobb för att det är för mycket, jag har sagt upp kontakten med familjemedlemmar och tidigare älskare som har varit skadliga för mig på ett sakligt och samlat sätt. I drömmarna har jag också rest världen runt tillsammans med min kamera och dator och fotograferat, skrivit, klättrat i berg, paddlat kajak och sprungit i fjäll. Genom att fortsätta skala bort saker ur mitt liv som inte längre får ta onödig plats och energi banar jag nya vägar för framtiden, och det är så himla häftigt! Även om det bara är just drömmar idag så har sömn och drömmar alltid varit ett kraftfullt verktyg för mig att bearbeta olika saker, och jag tror verkligen att hela den här processen jag är i nu sår massor av nya frön i mig som till slut kommer att få ta sin rättfärdiga och efterlängtade plats i mitt liv.

Vad gäller fysiska förändringar så kommer jag inte att lägga upp före- och efterbilder på samma sätt som man kan se på andra håll. Det här har alltid varit en operation för hela mig, och som jag nämnde i mitt första inlägg innefattar det både fysisk och mental hälsa. Därför fokuserar jag mycket på det inre när jag skriver, för jag vill inte att min kropp ska fortsätta ta utrymme från den jag faktiskt är. Samtidigt är jag väldigt stolt över vad jag åstadkommer varje dag och vad jag har gått igenom: när det känns tufft att äta samma flytande mat dag ut och dag in (dock inte de där hemska pulverna från tidigare, men jag är sugen på allt jag inte får äta just nu; från och med imorgon får jag börja äta lite fastare föda dock – hurra!) påminner jag mig själv om den oerhörda pärs och smärta jag genomled för att komma hit, och det hjälper. Jag börjar också märka på mina kläder att det händer massor av saker med min kropp, och det är såklart en häftig känsla. Sen att jag tycker om att fotografera mig själv och är en visuell människa som gärna berättar historier i bild är säkert också en bidragande faktor till att ni absolut kommer att få se hur det fortskrider, men jag vill inte uppmana mig själv till vikthets eller framkalla ångest genom att känna mig pressad till att lägga upp bilder hela tiden.

Jag lägger också märke till hur fokuserad jag är på den här processen: nästan allt jag pratar om och tänker på är vad som händer inuti och utanpå min kropp just nu, vad jag får och inte får äta, vad vitaminerna och sprutorna jag tar varje dag gör för mitt läkande, och hur det kommer att vara framöver. Jag lever i detta varje sekund av varje dag, och det är fortfarande bara början, men jag vill heller inte bli besatt eller att detta ska definiera mig, även om jag just nu kanske måste få låta det vara så.

Tack, vill jag också säga, till alla som fortsätter att följa mig, höra av sig och skriver fina saker och ger hejarop. Jag blir så rörd och glad över att så många bryr sig, det är så himla fint att ni finns i mitt liv<3

IMG_0118

Nu förändras allt.

Förberedelser

De senaste två veckorna har jag förberett kroppen och hjärnan på operationen som jag har väntat på så länge och nu är jag ett organ fattigare. Det har varit både enklare och tuffare än vad jag förväntade mig: de första tre dagarna var otroligt tuffa och jag var konstant hungrig, jag hade väldigt lite energi och trodde inte att jag skulle klara två hela veckor på en flytande pulverdiet som smakar allt annat än gott och jobba samtidigt. Men, jag har ett pannben som dyker upp lite då och då när jag verkligen behöver det och det oväntade stora stödet från min omgivning gav mig ny energi och påminde mig om varför jag gör det här. Efter att jag delade mitt förra inlägg med mina kolleger, närmsta vänner, familj och till slut också på Facebook och Instagram kom den där välkända vågen av ångest man kan känna när man öppnar upp sig så pass mycket och jag funderade på att ta bort det helt. Men det hade varit att fly, och det gör inte jag längre. Nu i efterhand känns operationen så mycket enklare att prata om och det har mycket att göra med alla fina ord och lyckönskningar jag har fått från kolleger, människor som betyder mycket för mig och gamla kära vänner som jag saknar att ha i mitt liv. Det som också är otroligt fint med hela den här historien (kanske det finaste av allt) är att andra nu också delar med sig av tankar, erfarenheter, känslor och händelser på ett mer öppet sätt. Tack<3

*

Jag visste redan innan diet-veckorna började att jag inte ville prata med andra som redan har genomgått operationen eftersom att jag vet att jag jämför mig själv med andra och nog kommer bli besviken om det visar sig att jag inte reagerar på diet och operation på exakt samma sätt som dem – dumt, jag vet, men oundvikligt ibland. Dessutom glömmer man fort vad det är man precis har gått igenom, det kan därför vara svårt att hitta stöd hos dem som redan har gjort operationen: de har ju sitt på det klara nu, medan vi andra fortfarande genomgår en otroligt påfrestande dietperiod. Därför blev jag otroligt lycklig när en person i min närhet hörde av sig och sa att hen ska göra den andra typen av gastric-operation en dag innan mig!! Vi har med andra ord kunnat dela energidipparna, tacksamheten för att få den här chansen, längtan och nervositeten. Jag var otroligt nervös inför operationen: det kändes obehagligt att någon ska gå in i min kropp och ta bort någonting därifrån medan jag sover, och jag har haft mardrömmar som inte riktigt gör det enklare att fokusera på det positiva. Men jag antar att det var min hjärnas sätt att förbereda sig inför det fysiska trauma min kropp kommer att utsättas för: tidigare har jag ju inte varit såhär pass medveten om det jobbiga framför mig och har inte kunnat planera utefter det, så jag liksom garderar mig för att kunna ta mig igenom det. Hjärnan är fantastisk på det sättet och jag blir mer och mer imponerad över hur vi fungerar för varje dag som går.

*

Till slut tog nyfikenheten dock över och efter att ha blivit tipsad om en Facebook-grupp för just de här typerna av operationer gick jag med i den; det var ett stort misstag och jag har nu gått ur gruppen, men skadan var redan skedd. Det var absolut en peppig grupp där man fick ta del av inspirerande livshistorier och förändringar, men den var kantad av vikthets, utseendefixering och människor som inte tar den här fantastiska möjligheten på allvar. Jag som har en otroligt seg kropp som inte alls vill göra sig av med den övervikt jag idag har blev väldigt stressad av att se hur mycket vissa personer har gått ner i vikt under tvåveckorsdieten – den ena värre än den andra – medan jag låg kvar på min startvikt tills i lördags. Sös gav mig ingen hänvisning om att jag måste gå ner i vikt innan operationen, men de ville ändå att jag skulle komma på en invägning i måndags vilket kändes väldigt ologiskt för mig. Levern är ju tvungen att minska i storlek innan operationen och det gör den endast med viktminskning – har levern inte minskat finns det risk att de ställer in operationen. Det önskar jag att de hade varit tydliga med från början istället för att säga att det inte spelar någon roll om jag minskar i vikt eller inte. Det, och jämförelsen med de andra i Facebook-gruppen, gjorde mig otroligt stressad så jag valde till slut att gå ur gruppen. Det sporrade endast onödig vikthets som jag aldrig ville ha – den här operationen ska ju frigöra mig från allt det där sjuka! Min ångest släppte lite grann efter det hur som helst och tydligen så fattade min kropp då i samma veva att någonting är på väg att hända och jag gick ner ganska många kilon i vikt.

*

Allt som allt är jag också ganska förvånad hur enkel den första veckan var att ta sig igenom; visst var jag hungrig vissa dagar, men det löste sig så fort jag drack vatten. Aldrig i mitt liv har jag druckit såhär pass mycket vatten om dagarna! Min hy tackar mig hjärtligt. Den här andra veckan dock… Vilken pärs! Jag har varit så hungrig att jag som vegetarian har fantiserat om hamburgare, grillad kyckling och nästan dreglat över videor med råa köttbitar som läggs på grillen (vilket är det värsta jag vet förutom rå köttfärs och köttfärssås). Det är spännande hur hjärnan reagerar när kroppen går in i svält, men det är ett experiment jag helst slipper göra om igen! Jag har haft PMS den här veckan också vilket spökar till det rejält med känsloliv, hungerkänslor och smaklökar, så det har varit riktigt tufft faktiskt. Pulvermaten jag har ätit som inte var speciellt god från början har varit näst intill olidlig, och jag har fått kämpa med varenda munfull. Men det gick, och nu sitter jag här, nyopererad. Det känns ungefär som när jag sprang Midnattsloppet 2016, eller när jag tog mig upp för Mount Batur tidigare i år – förvånande, fullständigt utmattande och fasligt fantastiskt!

13934877_10154299078260449_8233278602313392930_n

*

Mina fina vänner och extrafamilj som jag bor hemma hos nu under sjukskrivningen och tills jag får tillgång till min nya lägenhet har hjälpt mig att förbereda inför operationen på bästa möjliga sätt: mitt rum är nu anpassat efter det speciella sätt jag måste ta mig ur och i sängen (jag får inte använda magmusklerna alls på 10 dagar eller tills såret inuti och på magen har läkt helt) då jag först hade alla mina flyttlådor där inne, men de spenderade hela lördagsförmiddagen med att rensa i förrådet så att de kan stå där istället. Senare på lördagseftermiddagen åkte vi och handlade ingredienser till hemmagjorda soppor och små portionslådor att förvara dem i så att det ska bli så enkelt som möjligt för mig att äta under den 4 veckors långa justeringsperiod som nu väntar mig. Jag har alltid behövt ha mitt egna utrymme för återhämtning och eftertanke och var orolig för hur jag skulle reagera på att bo hemma hos en familj, men det känns så himla fint att få vara en del av deras vardag på det här sättet och jag känner mig verkligen välkommen och som en i familjen. Det är otroligt skönt och jag är oerhört tacksam över att få bo här under den här stressiga och speciella situation jag befinner mig i. Hade jag inte bestämt mig för att flytta från min lägenhet tidigare än vad jag behövde så hade jag fått göra allt det här själv och dessutom planera en stor flytt mitt i allt – det hade aldrig gått.

*

Operationen.

Jag skrevs in igår morse ca 09.00, lades in för narkos ca 10.45, och rullades bort från uppvaket ca 14.45. Själva ingreppet som normalt tar 1-1.5h tog endast 30 minuter men jag hade otroligt ont och var så trött så jag måste ha legat på uppviket i flera timmar med smärtlindring och annat.

Strax efter att jag har rullats in på min avdelning efter uppvaket. Ser ändå rätt pigg ut!

*

Jag har som bekant varit otroligt nervös och orolig inför operationen, främst för att jag aldrig tidigare har varit inlagd eller blivit opererad, samt endast haft negativa upplevelser av sjukhus vilket såklart gör att man förväntar sig både det ena och det andra. De tar dock otroligt bra hand om mig här och är väldigt fina allihopa, men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver opereras igen. Nålar är inget jag är ett fan av, och de fick sticka mig i båda händerna och båda armvecken för att försöka hitta en ingång för droppet – inget funkade, så till slut fick dom gå in ännu djupare i armen med hjälp av ultraljud (!!) för att hitta ett kärl som funkar. Dessutom behövde jag bedövning i magen som de var tvungna att spruta in i höfterna som gjorde så fruktansvärt ont. Bedövningen gick dessutom ner i höfterna och låren också så jag hade svårt att gå – det måste ha sett väldigt roligt ut – och så har jag fått lära mig att sticka mig själv i benet varje kväll med blodförtunnande medel (bara i tio dagar som tur är).

Specialingången de satte in med hjälp av ultraljud som har fått i princip alla sköterskor på avdelningen att häpna: dessa sätter man tydligen endast in på intensiven. Mina kärl känner min rädsla och gömmer sig helt enkelt!

 

*

Efter operationen när de väckte mig ur narkosen kände jag mig som en trotsig tonåring som inte riktigt förstår vart jag är eller varför jag blir väckt så bryskt: jag sov ju! Men när jag kände den olidliga smärtan i magen efter några sekunder blev jag påmind om vad jag har gått igenom och har endast korta minnesbilder av hur jag tyckte att det var jobbigt att bli rullad i en säng genom avdelningarna och hur jag ville pressa på magen för att få bort det onda, men på något sätt mitt i kaoset förstod att jag inte får göra det. De la in massor av morfin och annan smärtlindring som kom stötvis vilket hjälpte mig så pass att jag kunde slumra till, men i varje kramp mellan smärtlindringen minns jag hur jag grep tag i sängkanterna och hur mitt ansikte vred sig av smärta. Efter vad jag antar var en ganska lång stund rullade dem iväg mig till min avdelning som jag just nu befinner mig på och jag minns att hissfärden var extra jobbig – som att sitta på ett stormigt hav.

*

Jag sov ganska mycket när smärtan väl hade ebbat ur och narkosen vars effekter jag fortfarande kände av tillät mig inte att sitta upp eller stå i för långa perioder. Min fina Sophie kom på kvällsbesök och det var fint att få sällskap; det kändes tryggt att ha henne där. Vi gick på en liten promenad och hon tröstade när jag mådde illa och väntade utanför toaletten. När hon sedan gick tog sköterskorna över och kom in en gång i timmen till ca 03.00 inatt för att ge mig alvedon, ta tempen och blodtryck och såg till att jag mår bra. Smärtan och yrseln släppte runt 20.00 igår kväll och det är en lättnad jag inte kan likna vid något annat än när man har haft en lite för rolig kväll och mår väldigt dåligt dagen efter, fast 1000 gånger värre, och när det sen släpper att man lovar sig själv att aldrig mer göra om det.

*

Jag vaknade tidigt i morse och var pigg som en lärka! Gick på en kort promenad och fick ett hektiskt mat- och dryckesschema som de nu ska se till att jag följer ordentligt – jag blir kvar en natt till med andra ord.

Visst är jag lite öm i magen men inte alls som igår! Idag känner jag mig mest lycklig att ha fått den här otroliga chansen och ser nu fram emot ett långt och friskt liv, många löpturer i skogen, flera vulkaner att bestiga, att testa på klättring och släppa på alla blockeringar jag har satt upp för mig själv!

Nästan som att födas på nytt.

Innan jag går in på detaljer om den operation jag kommer att göra om två veckor är det viktigt för mig att få beskriva vägen dit och göra en slags (förenklad) analys av personlig erfarenhet, samhällsstruktur, och min världs- och självbild – både för den som läser, men framförallt för min egen del. Att jag väljer att berätta om det på det här sättet kan tyckas vara mer dramatiskt för den som läser och ser detta utifrån än vad det faktiskt är när slutsatsen väl kommer, eller som att mycket av det jag skriver inte ens har med saken att göra, men det här är för mig en av de största händelserna i mitt liv som på något sätt ”knyter ihop påsen” (no pun intended) och ger mig perspektiv på de första 30 åren av mitt liv så att jag kan dra nytta av det jag faktiskt har fått och får vara med om. Det här gör jag alltså mest för min egen del, men eftersom att jag uttrycker mig bättre i skrift än i samtal känns det enklare att göra det på det här sättet för att verkligen få förklara min bild av det som komma skall.

Jag hoppas också att detta kommer att svara på många av de (mycket rimliga) frågor som med all säkerhet kommer att dyka upp hos den som läser, men man får gärna prata med mig i enrum eller mejla mig om det ändå finns oklarheter eller funderingar.

*

I korta drag har vägen till där jag står idag sett ut ungefär såhär:

Steg 1:Både nedärvt och direkt skapat trauma i mycket tidig ålder, innan jag ens kan minnas. Detta skapade anknytnings- och tillits problem, kaosperspektiv, skev självbild, dissociations problematik och triggers. Fick inte korrekt behandling (förrän hösten 2016), allt lagrades därför på hög.
Steg 2: strukturella förväntningar på mig (som kvinna, inte som individ vet jag nu), vad jag tror att människor runt omkring mig har för förväntningar på mig och, utifrån det och ovan steg, vad jag har för förväntningar på mig själv.
Steg 3: total förvirring och kaos.
Steg 4: bryta mig loss från normen och hitta min egen väg, går vilse ett par gånger.
Steg 5: inte veta vad det är jag behöver för att må bra.
Steg 6: veta vad det egentligen är jag behöver för att må bra men göra allt förutom det.
Steg 7: erkänna för mig själv att jag mår dåligt men inte våga ta hjälp (typiskt duktig flicka, kan klara allt själv o.s.v.).
Steg 8: leva i ovan limbo ganska länge.
Steg 9: erkänna för mig själv att jag behöver hjälp, och berätta för andra i min närhet och be om stöd.
Steg 10: till slut våga be om professionell hjälp (2016 & 2017).

Det här har inte gått snabbt. Steg 1-6 har upprepat sig flera gånger från start, och jag nådde steg 7 ungefär i samma veva som jag fyllde 26 – det var alltså 4 år sedan. Jag levde i steg 7 ett tag fram till att min morfar blev allvarligt sjuk och lades in på sjukhus sommaren 2015; hela min världsbild skakades om. För att förklara i korta drag: jag bodde hemma hos mina morföräldrar väldigt länge innan jag flyttade till England 2009 och de två var min trygga punkt här i livet: morfar var den som alltid stöttade mig i vad jag än gjorde. När jag ville bli musiker sa han ”åh! Vi har en musiker i familjen!” När jag ville bli fotograf sa han ”åh! Vi har en fotograf i familjen!”, och när jag kom hem till Sverige i slutet av 2013 ”tvingade” han mig att flytta från Västerås till Stockholm – det är jag oerhört tacksam för (det var också morfar som utropade ”nu ska vi bli medlemmar!!!” efter att jag hade blivit anställd som medlemsvärvare på Naturskyddsföreningen). Mormor är den självklara trygghet och famn alla barn (och vuxna) behöver ha i sina liv: hon var anledningen till att jag hade en trygg plats att komma hem till efter skolan, fester och resor.
Så, när morfar blev sjuk och jag förstod att han inte skulle bli bättre insåg jag att jag måste ta tag i min egen hälsa i god tid och skapa en trygg grund i mig själv; nu blev det så påtagligt att jag inte skulle ha en trygg bas utanför mig själv att återvända till så mycket länge till. Till historien hör också att vi i min familj har en lång rad av olika slags sjukdomar (allt från psykisk ohälsa och missbruk till cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar), och om jag kan göra något för att försöka förhindra det hos mig själv och mina eventuella framtida barn vill jag göra det. Så jag bestämde mig för att ta tag i min hälsa en gång för alla.

*

När jag pratar om hälsa så innefattar det både fysisk och psykisk hälsa – båda var i ett stort behov av upprensning. Vid den tidpunkten visste jag att min psykiska hälsa behövde ett omsvep, men det kändes mycket enklare att börja med ytan, så jag började träna. Träningen fick mig att må bättre, absolut, men det suddade inte ut traumatiska minnen eller hjälpte mig med min känsla av att vara malplacerad (dissociations problematiken jag nämnde i ovan steg). Jag fortsatte ändå och jag märkte att min kropp också drog nytta av det: jag blev starkare, piggare, fick en annan form o.s.v. Men efter ett tag tog det stopp! Någonting hände och min kropp började arbeta mot mig istället för med mig och hur mycket jag än fortsatte träna och äta rätt så var det något som hela tiden drog mig bakåt. Vid den tiden förstod jag inte hur mycket ens psykiska hälsa faktiskt spelar roll i ens generella hälsa, så istället för att ens fundera åt det hållet fortsatte jag framåt i hög fart.

Inte bara med träningen, jag jobbade också väldigt mycket. Utveckling är otroligt viktigt för mig och jag vill hela tiden framåt, uppåt, bli bättre, smartare och mer framgångsrik. Det är en fin egenskap tycker jag – om den används på rätt sätt. I mitt fall, just då, var det en verklighetsflykt. Innan jag fick jobb på Naturskyddsföreningen använde jag konst och musik som verklighetsflykt och la ner hela min själ i gymnasiet där jag pluggade musik, sedan flydde jag (bokstavligt talat) från Sverige till England för att lägga allt krut på att bli fotograf. Jag stannade aldrig upp, ville inte känna efter, var rädd för djupet samtidigt som att det hela tiden kom ikapp mig.

*

Någonstans, och jag vet inte riktigt vart den idén kommer ifrån, har jag alltid haft min 30-årsdag som milstolpe: då ska jag ha livet under kontroll. Även under de mest kaotiska åren i mitt liv har jag alltid tänkt (och hoppats) på att jag då ska ha hittat en väg ut. För att även om jag inte har vetat hur eller varför, så har jag alltid varit medveten om att det finns ett liv där jag slipper kämpa mot mig själv, mina minnen och erfarenheter hela tiden, ett liv där jag istället kan dra nytta av det och få komma till ro med mig själv – för det har jag sett hos andra människor. Människor som jag ser upp till och som alltid har funnits här, som har valt att finnas hos mig och som vill fortsätta finnas här. Ett för mig främmande koncept är att känna sig ”normal” (vad det nu innebär; ”till ro” är kanske ett bättre uttryck), älskad, välkommen och på samma nivå som alla andra. Hur kommer man dit när man inte vågar känna några andra känslor än ilska, sorg och skam?

*

Min morfar dog 6 dagar efter hans 84-årsdag i februari 2016. Det blev min första begravning, två dagar innan min 28-årsdag; det var också första gången jag träffade många personer ur min närmsta familj på väldigt länge. Alla minnen, känslor och tankar på en och samma plats – en plats jag inte kunde fly ifrån. Här började såret som jag inte hade tagit hand om växa sig större och större medan jag försökte dämpa svullnaden genom att jobba: det fanns massor att göra. Lite för mycket, men jag tog på mig mer ändå, sa ja till allt. Tidig höst 2016 blir jag remitterad till Kris- och traumacentrum via företagshälsovården efter att mina fina, fina vänner och kolleger säger åt mig att jag måste prata med någon eller sjukskriva mig, men jag vill inte. Varför ska jag behöva sjukskriva mig för något jag inte kan rå för? De vädjar, och till slut inser jag att för att kunna göra nytta både för mig själv och andra så måste jag ta tag i det här NU. På KTC blir jag diagnostiserad med Komplex PTSD (läs gärna mer om diagnosen här). Det här öppna såret som jag desperat har försökt lappa ihop under åren öppnades upp helt och skulle rensas, och jag föll ihop av smärta. Jag kunde inte fly längre och helt ärligt så orkade jag inte kämpa emot mer heller. Jag ville ju må bra, jag ville inte dra runt på skam som inte ens tillhörde mig från första början. Jag sjukskrevs på heltid och fick påbörja en lång och smärtsam behandling där precis ALLT, från början till nutid, skulle analyseras.

*

Sedan dess har jag jobbat intensivt med att identifiera triggers och hitta verktyg jag kan använda när ångesten blir för påtaglig, och jag har lyckats hitta samband mellan minnen och känslor som i dag hjälper mig att förstå mina egna reaktioner i vissa sammanhang bättre. Den första och största delen av min PTSD-diagnos behandling tog slut förra sommaren, men efterarbetet kan bara jag göra, och den har fokuserats på min självbild.

Hur jag ser på mig själv går upp och ner och färgas mycket av hur våra samhällsnormer ser ut, mest på grund av att jag aldrig har haft en stabil botten hos mig själv att spegla mig mot. Det är den bottengrund jag nu försöker jobba på, men jag ligger ganska långt efter. Stressen av att vara ”onormal” och malplacerad, och rädslan av att bli drabbad av allvarlig sjukdom p.g.a. hur min familjs historik ser ut är alltid närvarande och det är något jag helst slipper: jag vill inte att min (stressade) kropp ska vara anledningen till att jag blir dödssjuk eller behandlas orättvist. I och med all stress som har lagrats i mig under åren så har mitt psyke på något sätt använt min kropp som ett skydd, och jag förstår nu i efterhand efter att ha pratat med psykologer och läkare att min kropps trivs så som den är och kommer inte att ändra på sig enbart med hjälp av träning och kost, utan jag måste rikta hela min grundinställning mot ett annat håll. Det här är därmed en operation för att öka min livskvalité och har ingenting med utseende att göra, men nu kommer jag ändå in på ett sidospår som ändå är värt att nämna: jag tycker idag att jag är fin och att jag förtjänar att leva, att bli älskad, jag har inte ont och är inte sjuk, och jag vet att kvinnor i alla möjliga storlekar och former får utstå ovälkomna kommentarer på sina kroppar och sitt utseende dagligen, MEN det går åt så jävla mycket energi från mig till att hela tiden ursäkta min tjocka kropp. Hur tillfreds jag än är med mitt utseende så finns det fortfarande idag, år 2018, en stor majoritet av människor som använder ordet tjock som skällsord: tjocka människor är ofta en symbol för lata, ointelligenta och äckliga människor, det mest otänkbara, eller så får man höra ”wow vad fin du är! Har du gått ner i vikt?” – tänk vad mycket annat jag kan göra med den energi jag dagligen använder till att framkalla mod till att ens gå ut?? Det här, det ytliga, är inte den största anledningen till att jag gör operationen, för jag HATAR att vi som människor hela tiden ska känna ett behov av att anpassa oss till skeva samhällsnormer ingen egentligen tycker är bra, men vill ändå nämna det här för jag vet att det finns många människor (inte bara kvinnor) som gör den här typen av operation för att de inte längre vill bli dömda utifrån deras utseende, bli behandlade orättvist i anställningsintervjuer eller få pikar från läkare om att de behöver gå ner i vikt när de egentligen gick dit för att få allergimedicin utskrivet eller för att lappa ihop ett brutet ben.

*

Jag ska alltså göra en gastric sleeve operation (en annan typ av den mer vanliga gastric bypass operationen; eftersom att jag fortfarande är ung och frisk och inte har fött barn än så rekommenderade läkarna att jag gör en sleeve för att minska risken för tarmvred). Detta för att gå ner i vikt och komma ikapp mig själv: min psykiska hälsa är idag hyfsat stabil (med många år kvar av finslip, kanske resten av livet) och jag har en bild av mig själv idag som inte riktigt lever upp till mina egna förväntningar. Som sagt är min kropp idag ett skal som har fungerat väldigt bra som skydd under alla dessa år, men nu behöver jag inte det skalet längre. Nu vill jag, en gång för alla, skala bort det i mitt liv som inte längre fyller någon som helst funktion utan som bara har hängt med som någon slags slasktratt och tagit så otroligt mycket energi som jag egentligen skulle kunna lägga på mer viktiga saker.

Operationen innebär en helomställning av mitt liv, och nu två veckor innan kommer jag t ex att äta en specialdiet bestående av pulverdrycker från Nutrilett (jag ska alltså enbart dricka detta 5 gånger om dagen i två veckor). Jag kommer inte att kunna äta fast föda, jag måste hålla ett strikt och separat mat- och dryckesschema, och självklart måste jag motionera. Detta för att gå ner i vikt redan innan operationen och för att levern ska minska (det blir enklare att operera då).

På tisdag den 15 maj är jag kallad till inskrivningsmottagningen på SöS där jag ska få träffa narkosläkare och göra andra förberedelser, den 28 maj ska jag på ett sista möte och den 29 maj läggs jag in för operation och stannar antingen en eller två nätter beroende på hur jag mår. Efter operationen kommer jag att vara sjukskriven på heltid i fyra veckor och de första tio dagarna får jag inte göra något ansträngande alls. Jag kommer att skära bort i princip hela magsäcken så en kan ju förstå att det innebär mycket vila och endast flytande föda. Efter de tio dagarna kan jag gå över till en puré diet och efter två veckor får jag börja äta ”normal” mat igen. Dock kommer portionsstorlekarna vara otroligt små (ca 0,5dl per måltid). Jag får heller inte dricka något medan jag äter (då blir jag mätt på drycken och får inte i mig den näring jag behöver) och alkohol måste hållas till minimum de första månaderna eftersom att inget av det jag stoppar i mig först filtreras och packas ihop i magsäcken utan det går det direkt ner och ut i blodet. Sjukskrivningen är mest till för att jag i lugn och ro ska vänja mig vid mina nya rutiner då dagarna mest kommer att handla om att äta små men många portioner, dricka massor av vatten och promenera.

Detta innebär att jag kommer att rasa i vikt på ganska kort tid, och många kommer säkert fråga sig om jag egentligen är sjuk: så är det inte! Mycket av min vikt kommer att försvinna snabbt och det är helt normalt – detta viktras kommer att fortsätta i ca 1 år efter operationen sedan saktar det ner lite grann. Efter ca 2 år kommer detta ha stabiliserat sig och jag kommer att kunna återgå till mer normala portionsstorlekar (dock fortfarande väldigt mycket mindre än innan och vad personer som inte har gjort operationen äter) och här är det också normalt att man går upp lite grann i vikt igen, men då har jag nog lyckats få in en ordentlig träningsrutin och livsstil där jag är i kontroll snarare än att eventuell stress bestämmer hur jag ser ut. Jag kommer också att få vitaminer och tillskott som jag ska äta resten av livet.

*

Allt har kommit väldigt lägligt: jag sades upp från min lägenhet jag hyrde i andrahand p.g.a. försäljning men fick då möjligheten att flytta in hos min fina vän Sophie och hennes familj. Till en början höll jag allt om operationen väldigt hemligt och hade tänkt göra detta utan att berätta för någon, men nu känns det otroligt skönt att bo hemma hos en fin vän och få stöd i detta. Sedan, ca en månad efter operationen, flyttar jag in i min alldeles egna, nyproducerade lägenhet. Ny mentalitet, ny kropp, ny lägenhet, nytt liv. Jag får en chans att börja om eller komma ikapp på något sätt (med MASSOR av erfarenhet i bagaget som inte längre stör utan främjar), och jag ser fram emot det så himla mycket.

Även om jag har skämts väldigt mycket för att ens behöva hjälp med något som andra kan åstadkomma genom att gå till gymmet några dagar i veckan så mår jag väldigt bra just nu och känner mig hoppfull: det här är ett verktyg, inte en lösning, som jag nu får chans att använda och jag känner mig så otroligt tacksam för den möjligheten. Jag ser nu att den milstolpe jag satt upp för mig själv verkligen fungerade och att det finns en verklighet jag faktiskt vill befinna mig i utan att behöva fly.

Tack för att du har orkat läsa allt detta: jag kommer att fortsätta uppdatera om hur det går med allt, och ni är välkomna att hänga med ❤

 

Privilegium i olika former

Jag är ingen bloggare med en stor skara läsare, och jag har inga planer på att bli en (även om det låter som ett himla soft jobb att ha med kaffe och mjuka kläder med datorn i knät i soffan varje dag, men jag hade nog valt att bli rese- och äventyrs-bloggare i så fall) men det är ändå ett himla bra forum att få ur sig saker som en funderar på och önskar att fler tänkte på.

Framförallt tänker jag mycket just nu på privilegium och hur det kan göra en blind. Själv blev jag väldigt medveten om mina egna lyckade livslotter på min senaste resa och insåg till exempel att det är väldigt ignorant att säga att något är billigt. Ja, det var billigt för mig, men inte för den människan jag pratade med. Någonstans vet man ju redan att vissa har det sämre än andra, och att andra har det bra men saknar något signifikant i sitt liv, och man kan själv känna sig avundsjuk på andra som har sånt en själv saknar – men det där med att man själv har det bättre och tar vissa saker för givet glöms oftast bort för att man är så priviligerad att det är en del av ens vardag.

Jag tänker ofta på det här nu för att jag har öppnat upp den delen av mig själv så pass att jag inte kan undgå att se det runt omkring mig och hos mig själv längre. Igår kollade jag till exempel på en känd persons Instagram-story: hen drev med en annan känd persons framgång och lyxliv vilket jag ändå tycker är OK – en priviligerad människa gör narr av en annan priviligerad människa på ett harmlöst sätt. Humor gör det enklare att se det bisarra i en situation, framförallt när vi blir matade varje dag med historier om kända människor och deras lyxproblem.

Men, direkt efter den videon har hen filmat en helt okänd person på gatan och skrivit ”schysst stil” med en ironisk underton. Det är inte OK. Jag tänker direkt att göra sig lustig på andra människors bekostnad utan att veta något om denna person, dennes bakgrund och eventuella anledning till varför man klär sig eller ser ut på ett visst sätt är omoget, elakt och jäkligt onödigt. För det första: bara för att den här människan som filmade inte tycker att det är en ”schysst stil” så betyder inte det att människan som har det på sig egentligen inte tycker det. Det här gäller alla människor: DIN VÄRLDSBILD ÄR INTE DEN ENDA RÄTTA! För det andra: vi vet inte vem den här människan är, vad denne har varit med om och inte, vad personen har för personliga preferenser, ekonomi, hälsa o.s.v.

Det blir farligt när kända personer ”skämtar” om sådana här saker, för vi har ännu inte kommit så pass långt att alla människor på den här planeten förstår skillnaden mellan onödigt skitsnack som säger mer om den individens självbild och vad som är ok. Det är aldrig OK att skämta om eller kommentera hur en annan människa ser ut.

Det blir också farligt när människor som inte drabbas direkt (eller alls) av ett visst problem tar besluten åt dem som faktiskt drabbas utan att konsultera dessa först.

Jag tänker framförallt på abortförbudet i El Salvador och Polen nu. En tjej/kvinna som har haft sex utan eller med skydd och blir gravid men som inte kan behålla barnet av olika skäl, eller en tjej/kvinna som har blivit våldtagen ska kunna göra abort utan att behöva förklara varför, ska absolut inte fängslas (?!?!) och utan att behöva spendera massor eller några pengar alls. Att det är män som bestämmer detta är föga förvånande, men det är därför det också är så jävla viktigt att det är män som diskuterar detta på ett hälsosamt och inkluderande sätt. Det är inte männens val, men världen lyssnar fortfarande endast på män. Världen styrs just nu av män – så, kan alla män i min närhet TA SITT ANSVAR och istället för att säga ”jag kan förstå att de funderar i de banorna…blablablabla”!

Sitt på avstånd och LYSSNA på vad KVINNORNA har att säga och vad de vill, backa sedan dessa kvinnor allt du kan utan att försvara skeva strukturer som försöker styra jordens kvinnliga befolkning med järnhand. Vissa män försöker göra rätt genom att se det från fostrets sida och höjer sina röster högt för att försvara livet som släcks för tidigt: jag är dock tveksam till att dessa män skulle höja sina röster lika högt om de skulle se ett redan fött barn fara illa. Inte medvetet och för att de är dåliga människor, utan för att det är enklare att ha åsikter om det som inte påverkar en direkt – mycket enklare än att ta tag i de faktiska problem en har framför sig.

Andra saker som visar på en privilegium-naivitet:

Tjockisskämt och att använda ordet ”tjock” som skällsord: seriöst, hur illa låter det inte när en smal människa säger att de känner sig tjocka? Speciellt i närheten av en tjock person. Eller när folk antar att tjocka personer är lata och dumma. Vet ni hur det översätts i huvudet på en tjock person? Ungefär såhär: ”den här människan känner sig ful för att hen känner sig tjock. Det betyder att hen tycker att JAG är ful och att alla andra också tycker det. Då borde jag själv också tycka det. För att jag är tjock så är jag lat och dum också, så det är ingen idé att tro på att jag är värd kärlek och ett lyckligt liv, att jag klarar av att göra mitt jobb, att jag kan synas på stranden i sommar o.s.v.”
Vi har kommit längre än såhär och jag uppmanar er till att TÄNKA ER FÖR nästa gång ni vill säga att ni känner er tjocka eller att det sticker ut fett någonstans etc. Säg något annat eller ingenting alls. Det är många kända personer som ofta skämtar om tjocka personer, eller marknadsför produkter som kan göra en smalare. 99 % av all reklam, tidningar och samtal handlar om att vara smal är det enda rätta. Ni som läser detta och som är smala, snälla försök förstå att tjocka människor också är värda att leva. Tjocka människor ska också få älskas villkorslöst utan att hela tiden behöva bevisa hur bra man är ”trots” att man är tjock.

Vardagsrasism: bara för att du slängde dig med vissa uttryck på 70-talet som om de vore hejaramsor utan att någon reagerade så betyder inte det att det var OK då, eller nu. Det är ALDRIG ok. Det handlar om respekt, och vi som har privilegiet att inte vara systematiskt förtryckta MÅSTE ta vårat ansvar för att alla människor ska få leva sina liv utan rädsla.

Ja, det här är lite av det som snurrar i mitt huvud dagligen. Kanske kommer det uppföljningsinlägg där jag fyller på den här listan för, sorgligt nog, så är den SKITLÅNG.

Heliga vattentempel och en ceremoni i regn!

Den här dagen har verkligen gått i vattnets tecken: först fick jag äntligen delta i vattenceremonin vid Tirta Empul-templet, och sedan deltog vi i ceremonin vid Pura Gunung Lebah-templet och då kom (säkert säsongens sista) monsunskur. Men det gjorde absolut ingenting, utan jag tyckte snarare att det förhöjde känslan!

Dessa tre veckor har verkligen gått alldeles för fort och imorgon är min sista heldag här. Det känns väldigt ledsamt och jag var nära på att börja gråta av separationsångest när jag stod där i vattnet och önskade mig världsfred och ett gott liv: det handlar liksom inte så mycket om att det är skönt att ha semester utan mer om att jag känner mig så hemma och välkommen här.

29137989_10156072463125449_1245141691_n
Min vän Hastari som verkligen har hjälpt mig med allt – bland annat med att knyta sarongen jag har på mig på bilden (tro mig, det är svårare än vad en tror när det ska vara ordentligt).

Jag och Agus pratade som vanligt om mycket, bland annat politik och mer om korruptionen i regeringen och bland poliserna (vi åkte bland annat igenom en by där det var FULLT av bilar p.g.a. kvällens tuppfäktning. Det är egentligen olagligt i Indonesien, men till och med polisen är med och spelar om de får en tillräckligt inbjudande muta), olika sägner på Bali och i Sverige (vi pratade hela morgonen om att regnperioden nog säkert är över, men så började det ju regna och jag berättade om hur vi brukar säga i Sverige att det regnar för att någon har dödat en spindel, och han drog då liknelsen till deras saga om att jordbävningar egentligen är drakar som bor under marken och rör på sig).

Det var fint att se Agus i bön – han fick en helt annan slags auktoritet och uppsyn än när han är sitt ”vanliga” jag. I denna video ber han om tillåtelse att få gå ner i det heliga vattnet.

IMG_3733
Inför varje ceremoni tog han mig igenom de olika stegen, och det är lite olika regler beroende på vilket tempel en är i: det som är gemensamt för alla tempel är att
– kvinnor måste sätta upp håret och ha en tröja som täcker axlarna (minst, här skiljer det sig lite från tempel till tempel),
– en får inte ha mens,
– sarongen är obligatorisk för män och kvinnor och ska täcka vaderna (längden på sarongen kan också skilja sig från tempel till tempel, och i ett tempel behövde jag inte ens ha sarong för att min byxdräkt täckte tillräckligt mycket),
– en speciell sjal måste knytas runt midjan,
– man ger alltid en offergåva bestående av en korg gjord av palmblad och bambu fylld med blommor och rökelse (och ibland också pengar), sen går man till bön.
– inför bön tar man av sig skorna och männen sätter sig i skräddarställning och kvinnorna sätter sig på knä
– sen ber man 5 gånger: man renar händerna i rökelsen sedan ber man en gång tomhänt, sedan 3 gånger med blommor mellan fingrarna och stoppar sedan blommorna bakom öronen för att behålla det Gudomliga runt sig, och sedan ber man en femte gång tomhänt.
– efter bönen (som antingen görs själv eller under en ledande präst – jag fick testa båda) kommer en präst med rosvatten och badar ens huvud i det, sedan ska en hålla den högra handflatan över den vänstra och dricka rosvattnet tre gånger, och sedan tvätta ansiktet i rosvattnet.
– när det är klart kommer en annan präst med en skål ris som en ska sätta i pannan, mellan bröstet och nacken och sedan äta.
– sen ber man en gång till för att tacka, sedan är det klart!

IMG_3700

I Tirta Empul-templet gick vi ju ner i det Heliga Vattnet också innan bönen. Här skulle en gå till varje ”vattenkran” och önska sig något medan man drack vattnet tre gånger och sedan badade huvudet tre gånger. Det var en upplevelse även för en icke-religiös (men andlig person), och vatten har ju en sådan fantastisk renande egenskap på många olika plan.

29004448_10156072463155449_1120542228_n
Här ser ni mig längst ned i hörnet 😉

Något som gjorde mig alldeles förskräckt under mina första dagar här var alla svastikas som syns överallt, tills jag kom på att det ju faktiskt är en Hinduisk symbol för lycka och solen som så fult snoddes av Nazisterna på 1920-talet.

IMG_3728

IMG_3725IMG_3705IMG_3702IMG_3713IMG_3707IMG_3699

IMG_3719

Innan vi åkte mot Pura Gunung Lebah-templet inne i Ubud var vi tvugna att åka förbi hotellet för att hämta en längre tröja åt mig då de är lite mer strikta inne i städerna (där måste en täcka armbågarna innan man går in i templen), och Hastari fick knyta om min sarong så att den nästan täckte fötterna.

29138226_10156072463060449_1697064066_n

Det här templet var otroligt vackert, och här blev vi ledda i bön av en präst (se videon nedan).

IMG_3748IMG_3753IMG_3744

Det började regna som sagt, så på väg tillbaka till bilen blev vi inropade av två supergulliga killar i skolan som ligger alldeles bredvid templet för att ta skydd tills det hade lugnat ner sig. De ska ha en tävling imorgon mellan två olika skolor om vem som har byggt det mest fantasirika och fina vattenfallet, och de här två killarna hade gjort ett vattenfall av BARA frukt!! Skitfint.

29341424_10156072463055449_202972455_n

Jag blev genomblöt och har sedan vi kom hem bara legat inne på mitt rum och känt mig febrig… Hoppas verkligen inte att det blir något värre nu lagom till att jag ska åka hem. Här bjussar jag på en bild i alla fall där jag har fortfarande har blommor kvar bakom örat och ris i pannan och på bröstet:

29138752_10156072463130449_31816102_n

Det var det!