Blog

Vardagsgrejer

Jag har faktiskt gjort något kreativt varje dag (skrivit eller tagit bilder), men jag har inte uppdaterat allt här. Särskilt det jag skriver vill jag inte riktigt dela än då det inte är helt klart. Men snart så! Här kommer några bilder från vår helt vanliga lördag istället.

The 365 project

När jag bodde i England deltog jag i något som heter ”The 365 project” som i all sin enkelhet innebär att man ska göra något kreativt/skapa något med någon slags baktanke en gång per dag. För min del då var det att ta en bild per dag men intresset för det svalnade ganska snabbt; jag hade så mycket annat på gång och det projektet kändes bara som ett till måste och det blev tråkigt. Nu känner jag mig mycket mer angelägen att ta tag i det igen, för det är ju detta jag vill ägna mitt liv åt! Så, idag lanserar jag det här projektet ännu en gång och gör en slags deal med mig själv att skapa antingen en bild eller text en gång per dag som kommer att publiceras här. Vissa dagar blir det enklare, andra dagar kommer det att vara jobbigt.

Dagens får bli en text jag skrev alldeles nyss som en del av en skriv-övning jag fick i en bok jag har köpt som ska hjälpa mig att komma igång med skrivandet. Uppgiften var att skriva en inledande mening till en skräcknovell (för att alla som skriver vet hur svårt det är att påbörja sin text och försöka fånga läsaren, vad det än handlar om: här behöver man inte oroa sig för fortsättningen, utan endast den inledande meningen).

*

Den täta skogen låg nedanför henne där hon stod vid kanten av sluttningen och den kändes vilande utan att vara lugn: det var som att den hade väntat på henne, väntat på att få fånga in det där mörkret hon hade känt av den senaste tiden – mörkret som hade börjat som en tanke och nu var så pass påtagligt att hon inte längre kunde hålla det inom sig. Skogen hade kallat på henne och nu var hon äntligen hemma.

*

Dagens bild får nog bli två stycken: en från när Anton ritade en demon i ungefär samma höjd och vinkel som min livmoder på min mage idag på grund av PMS, och en från flygresan hem igår: det var så fint nedanför oss, och det känns fortfarande som att vi är på väg mot nästa äventyr istället för att åka hem i bemärkelsen ”vardag”.

Skottland del 3: Högländerna

När jag skriver det här sitter vi på tåget från den lilla kuststaden Mallaig (västra högländerna) tillbaka ner till Edinburgh – en av de vackraste tågresorna i världen enligt i princip alla tågguider jag har hittat och jag kan definitivt inte argumentera emot dem: slående vyer vart man än tittar! Höjdpunkten var Glenfinnan viadukten (se bilden nedan) – den där Hogwartsexpressen åker.

Det var en otrolig syn och jag är väldigt glad att vi gjorde den här sju timmars-avstickaren innan vi började röra oss vidare mot Edinburgh och flyget som ska ta oss tillbaka till Sverige, men jag har också slitits mellan euforin som slår till när jag tänker på vilken otrolig resa vi har gjort och depressiva symptom på grund av hemsk PMS. På ett vis blir jag arg över att min kropp stör mig på det sättet och inte låter mig njuta fullt ut av vår sista dag, och samtidigt vill jag ju inte ha det på något annat sätt. Det är ju så livet är! Upp och ner, skratt och tårar, smärta och inga problem i hela världen. Det blir ju också en del av historien, en annan slags upplevelse bara – för inte alls länge sedan skulle inte det ha varit så självklart att tänka så som det är idag, och jag tycker oftast att PMS är något vi kan slippa helt, men jag måste också acceptera läget och då är det enklast att se det som en del av livet. När jag sedan vilade mitt huvud mot Antons axel och blötte ner hans stickade tröja med tårar och frågade honom om han skulle pussa mig trots att han var arg på mig så svarade han ja. När han ställde samma fråga till mig svarade jag ”jag vill säga ja, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att vara för stolt för att göra det i den stunden. Den kommer mest sannolikt senare.”
”Om det blir så, så är det så. Då får jag vänta en stund bara.”

*

Vi kom till Högländernas huvudstad Inverness i måndags, alltså på Nyårsafton, och var så pass hurtiga att vi sprang direkt till hotellets gym för att sen göra oss iordning för middag som vi åt på hotellet. Vi hade tidigare kollat upp stadens Hogmanay-firande och de skulle ha sin årliga Red Hot Highland Fling-festival med livemusik i en park i närheten av hotellet. Där fick vi se ett ganska bra band som heter Blazing Fiddles som satte standarden för kvällen och ingav en genuin nu-är-vi-i-Höglandet-känsla med lokal folkmusik och mycket mellansnack om ”Highland pride”. Höjdpunkten för alla som var där var nog dock bandet Tideland som verkade vara Höglandets älsklingar – trallvänlig folkpop som kanske inte var riktigt min smak, men känslan var härlig när hela Inverness sjöng med i låtarna!

Tolvslaget kom, vi kysstes under fyrverkerierna och gick in i 2019 med ömhet, lycka inför framtiden och iskalla fingrar och öron.

*

Något som har varit genomgående och tydligt på alla ställen vi har besökt i höglandet är känslan av gemenskap och tillhörighet. Man känner sin stad, sin historia (som är en extraordinär sådan) och äger den fullt ut och jag tror att det väver folk samman på ett sätt som inte alls blir samma sak i storstäder som Stockholm eller Glasgow. Jag har inte fått uppleva det på det sättet eftersom att jag har flyttat mycket, bytt skola ofta och levt i väldigt osäkra och otrygga förhållanden under långa perioder: jag har liksom inte kunnat rota mig någonstans och det är något jag har saknat otroligt mycket. Även om livet som ”nomad” nog har varit närmre till hands för min del (och mer lockande i slutänden) så har jag saknat en bas att återvända till. Tills jag insåg att jag är vuxen och kan skapa allt det där hos och med mig själv: JAG äger min historia, min nuvarande situation och styr min framtid helt själv (även om jag också njuter av att låta livet slänga in några överraskningar ibland) och det är befriande att ha kommit till den insikten att jag faktiskt har ett val. Alla har tyvärr inte det, så jag vill ta mitt ansvar som människa och försöka skapa något av mig själv som en dag är så pass starkt och rotat att jag kan skapa samma möjlighet för andra. Hur vet jag inte än, men jag börjar hos mig själv.

*

På nyårsdagen hade vi tänkt åka till Loch Ness för att leta efter monstret och försöka hitta någon vandringsled, men det verkade vara helt omöjligt: allt var stängt i hela staden, inklusive buss- och tågstationen, så vi bestämde oss för att utforska Inverness istället. Det är en mysig stad och självklart otroligt vacker runt omkring då den är omringad av hav och berg = min dröm! Den hade också lite mindre vackra områden, speciellt på väg mot naturreservatet Anton hade hittat på kartan, och då det var en ganska grå och kall dag och helt dött (antagligen på grund av hårt festande från kvällen innan) kändes det inte så välkomnande på alla ställen. Det är ju också oftast ganska gråa bostadsområden i och med alla stenbyggnader som förhöjer känslan av fientlighet, men det blir ganska fint på bild ändå tycker jag! Naturreservatet i sig var superlitet och inte särskilt inspirerande, men jag lyckades få några fina bilder på vägen dit och tillbaka i alla fall!

*

Dagen efter nyårsdagen var också en röd dag tydligen blev vi varse om när vi på nytt gjorde ett försök att ta bussen ut mot Loch Ness. Det är en ganska stor skillnad jämfört med hemma, att informationen är väldigt svåråtkomlig och systemet är ganska svårt att förstå sig på – inte ens lokalborna förstår hur det fungerar alla gånger (vi fick frågor några gånger om tåg och bussar och huruvida de går mot en viss destination eller inte). Vi bestämde oss till slut för att ta en taxi ut trots att det var mycket dyrare än vanligt på grund av nyårshelgen, men det visade sig vara väl värt det: det var svinkallt men soligt och inte alls så mycket folk som det hade kunnat vara (när vi åkte förbi med bussen idag var det så himla mycket folk redan 09.30 på morgonen, antagligen för att bussarna hade börjat gå som vanligt igen). Vi hade en otroligt fin dag vid Urquhart Castle där vi utforskade de gamla slottsruinerna, käkade mellanmål och fick sällskap av en väldigt social fågel som både åt direkt ur våra händer och satt bredvid oss som för att hålla oss sällskap, tog en promenad längs med Loch Ness tillbaka mot byn Drumnadrochit och träffade då på en hel del massa får och ett gäng Highland cattle, och av en ren slump råkade vi på en stig som ledde oss upp för ett av bergen till otroliga vyer över dalen och ett stort och mäktigt vattenfall. Något vi aldrig hade upptäckt om vi hade åkt buss eller hyrt bil (som också var på förslag men som slogs ned eftersom att det inte fanns några lediga bilar).

*

Mobilens stegräknare är uppe i ca 135 000 steg nu (+ två gympass) sedan vi kom till Skottland förra veckan och det känns i kroppen: jag är trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fantastisk resa och vi har redan börjat planera nästa tripp hit – det finns så många vandringsleder att gå och berg att klättra på. Jag avrundar den här gångens resebloggande med några avslutande bilder från Mallaig som ju var vår sista destination för den här gången!

2018

Hur summerar man ett helt år som har gett en så mycket att vara tacksam för och som får livet innan att sluta vara traumatiskt och istället bli en värdefull del av ens mänskliga växtvärk?

Kanske räcker det så, men jag vill också understryka att även om det här året har gett mig livsgnistan tillbaka och fått mina förut avlägsna drömmar att kännas uppnåeliga så kommer jag inte att ta 2019 för givet och jag slutar aldrig att lära känna mig själv: skillnaden nu är att jag mycket enklare och snabbare kan sortera inom mig själv för att hitta rätt kanal för känslor och reaktioner. Den här resan till Skottland till exempel har helt oväntat slungat mig tillbaka tio år i tiden: lukterna, språket, utseendet på byggnader och smaker förnimmer om ett tidigare känsloliv jag inte alls trivdes i, och det blev som mest påtagligt när jag inte längre kände igen mig själv så som jag är som person idag i en viss situation. Helt plötsligt var jag 24 igen och psykiskt nedbruten av en man jag kallade pojkvän och väldigt osäker på mig själv vilket fick mig att reagera och agera på ett sätt jag inte brukar. Men, jag tittade på Anton, andades ett tag, tittade inåt i mig själv och påminde mig om åren som gått sedan dess och lyckades hitta tillbaka till dagens verklighet igen. Det är jag nog mest tacksam för denna nyårsafton, att jag har mina mindre positiva erfarenheter som jag nu kan fortsätta växa i och som håller mig fortsatt ödmjuk gentemot min egna (och andras) psykiska hälsa.

Året började starkt med en överraskningsfest anordnade av mina finaste vänner inför min 30-årsdag och en resa till Bali dagen efter.

Medan jag var på Bali fick jag reda på att jag var tvungen att flytta från den lägenhet jag nyss hade förlängt kontrakt på och jag bestämde mig då för att ta tag i saken ordentligt och försöka ta mig in på förstahandshyresmarknaden – vilket jag lyckades med! Samtidigt fick jag också datum för operationen som skulle inträffa mitt emellan det att jag var tvungen att flytta från min dåvarande lägenhet tills jag skulle få tillgång till min nya lägenhet. Det innebar ett två månaders glapp, men som om att något där ute sopade banan åt mig hade min finaste extramamma bara dagar innan jag åkte till Bali sagt att jag är välkommen att bo hemma hos dem när jag vill. Sagt och gjort så flyttade jag in hos dem i april och bodde där innan operationen och under hela sjukskrivningen tills att det var dags för mig att flytta in i min alldeles egna lägga.

Jag har också varit på så bra konserter och spelningar, bland annat Beyoncé, Roger Waters och Lisa Ekdahl.

Sen, som en jäkla storm, kom Anton in i mitt liv och det var ju honom jag hade väntat så länge på. Vi dejtade i en vecka ungefär sen flyttade han in hos mig. Sedan dess har vi flyttat till vårt gemensamma hem, spenderat en långhelg på Gotland, hämtat krafter på Yasuragi, varit kattvakt och hundvakt, skrattat massor, gråtit lite grann, delat minnen och erfarenheter, och nu ska vi fira in det nya året i Skottland tillsammans. Jag vet inte vad 2019 kommer att erbjuda, speciellt inte vad gäller mitt yrkesliv då jag ju har sagt upp mig för att ge frilansandet ett till försök, men jag är så jävla glad över att ha valmöjligheten och glädjen och lusten och att jag får dela allt det tillsammans med min finaste person. Gott Nytt År på er alla!

Vår uteplats!
Jag går in i det nya året med blicken mot nästa äventyr och hjärtat på rätt ställe.

Skottland del 2: Glasgow

Molnen rullar in över bergen men det har knappt regnat alls sedan vi kom hit (vi fick några droppar under vår dagstur till Loch Lomond, men i övrigt har det varit soligt och riktigt varmt). Trots det så är det alltid blött vart man än går – det gäller inte bara Glasgow utan är genomgående i hela Skottland.

Vi har spenderat ungefär tre dagar i Glasgow och jag tycker nog inte att den staden förhöjde känslan man förväntar sig när man åker till Skottland (berg, vatten, historiska monument och små mysiga gränder), utan det är en typisk storstad med massor av shopping och uteställen – som ju är perfekt om det är det man söker, men vi var inte riktigt rätt målgrupp. Vi gick ut för att äta, träna och få luft men i övrigt spenderade vi ganska mycket tid på hotellrummet. Jag måste dock säga att all mat vi har ätit i den här staden har varit så himla god, och det har inte varit svårt alls att få tag i vegetariska och veganska alternativ. Det är ett stort plus!

Frukosten på hotellet var verkligen super! Inget kött överhuvudtaget och inte alls standard med äggröra, haggis och korv utan bara massa frukt, bröd och müsliburkar<3

Språk är något av det mest intressanta jag vet, speciellt de olika brittiska språken. Gaeliska till exempel. Det låter som en blandning av hittepå och något ur Sagan om Ringen <3, och i Glasgow och de omkringliggande byarna och orterna är skyltarna alltid på både engelska och gaeliska.

För att stilla vår äventyrslust även i en storstad som Glasgow tog vi tåget ut till den lilla byn Balloch cirka 40 minuter från stan för att vandra runt Loch Lomond. Att vandra runt hela sjön skulle ta tre dagar så vi valde ut en kortare rutt på ca 1 mil. Vi gick förbi Balloch Castle som var en blygsam version av vad en tänker sig att skotska slott ska vara, men ändå fint. Vyerna runt sjön var magiskt vackra och jag kommer aldrig sluta längta efter berg och hav. Vi hittade en geocash av misstag och tänkte skriva ett meddelande, men i brist på fungerade pennor la vi istället i svenska mynt. Vi hittade också ett litet vattenfall som vi beundrade ett tag innan vi tog oss vidare upp och ner över en av kullarna och gick genom lera och snåriga skogsvägar. Vi kände oss lite som Frodo och Sam på väg till Mordor! I sommar har vi tänkt vandra i Abisko men efter det åker jag mer än gärna tillbaka för att vandra hela Loch Lomond runt och vidare upp i högländerna för att vandra där också.

Jag har alltid längtat efter äventyr och brukade som liten leka att jag befann mig på fantastiska platser antingen i djungeln, under vattnet eller på något berg någonstans och har alltid älskat att försvinna in i äventyrsböcker och filmer. Ändå har jag aldrig riktigt sett mig själv som en person som gör sådana saker, att det inte riktigt är för mig. Men, precis som att längtan efter ett mer kreativt yrkesliv till slut tog över handen har äventyraren i mig greppat tag om hjärtat så hårt att jag nog är på väg, medveten om att de resor jag hittills har gjort är light versioner av det som komma skall, men ändå så pass fina och ibland utmanande att det triggar igång lusten ännu mer. Nu sitter vi på tåget upp till de skotska högländerna, till staden Inverness för att fira nyår (Hogmanay), utforska Loch Ness och förhoppningsvis vandra i ännu mer berg.

Skottland del 1: Edinburgh

Att vara i Skottland är lite som att vara hemma: trots att det var England jag bodde i så känns det landet mer främmande än vad Skottland gör. Båda länderna har många likheter givetvis, men det är något som gör det mer hemtrevligt här än där. Kanske är det dialekten som är så mysig, eller landskapet som alltid tar andan ifrån mig eller en mix av båda, men jag väljer också att tillägga att mitt DNA-test visar att jag har ganska mycket rötter i just den här delen av Storbritannien. Extra roligt blir det också att få dela det fina tillsammans med min finaste person.

Vi kom fram i onsdags tidigt på morgonen och gick genom Edinburgh med tunga väskor och ytterst lite sömn men var så himla peppade ändå! Vi hittade vårt lilla guesthouse (Braveheart guesthouse – Braveheart är förresten en av mina favoritfilmer genom tiderna) lite utanför stadskärnan och det kändes ungefär som att gå hem till någon. Det låg i ett bostadsområde som känns typiskt brittiskt och det påminde lite om det hus jag flyttade in i under mitt andra år som student i England. Heltäckningsmattor och tekokare på rummet är en given del av upplevelsen (och tydligen telefonautomater i trädgården också).

Stan är sig lik trots att det var nästan 10 år sen jag besökte den sist. De förbereder sig inför den stora nyårsfesten, Hogmanay, som firas över hela landet och julmarknaden var fortfarande i full gång med skotska souvenirer, mat och karuseller. Vi har botaniserat oss i alla de lokala matbutikerna, kollat på dyr whiskey (den dyraste kostade 10 500 pund!!) och jag har köpt en ny silverring med en keltisk knut. Jag köpte en sådan ring första gången jag reste ensam – jag valde att resa till Edinburgh eftersom att jag hade varit där två gånger tidigare, och det var också samma år som jag flyttade till England. Den keltiska knuten står för evighet och ringen jag köpte skulle vara en symbol för en nystart i mitt liv. Jag var så uppspelt över att flytta utomlands och få plugga det jag älskar att syssla med mest; nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig och månaderna innan jag flyttade hem var jag trasig. Samma dag som jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen gick ringen sönder och för mig bär det en tydlig symbolik för förändring. Nu vill jag på nytt bära ringen för att på något sätt knyta ihop säcken av det gamla på riktigt och bana väg för allt det nya jag har skapat det här året.

Bilderna här strax ovanför är från ett litet ställe mitt i Edinburgh’s Gamla Stan som heter Forsyth’s Tea Room och det är nog det trevligaste stället jag har varit på hittills. Det ligger i en av stans alla små gränder som man råkar på titt som tätt (vi försökte hitta det igen men lyckades inte – det känns lite som att det bara var en dröm) och vi gick in för att dricka te och äta bakpotatis. Hon som äger stället (hon syns på det målade porträttet ovan och i bakgrunden av den sista bilden på Anton) var så himla gullig och gav oss fina tips inför vår nyårsvistelse i Inverness. Om ni ska till Edinburgh och vill dricka gott te på ett ställe som ger en känslan av att man är hemma hos mormor och fikar så ska ni gå hit!

Det här blir femte gången jag besöker Edinburgh och ändå har jag aldrig gått upp på Arthur’s seat tidigare. Det är en uråldrig vulkan som hade sitt senaste utbrott för ca 350 miljoner år sen. Jag som numer är en vulkanbestigande veteran ville självklart passa på den här gången och det ville Anton också. Den är ca 250 meter hög (till skillnad från Mount Batur på Bali som är 1700 meter hög) och ger en fantastisk vy över hela Edinburgh. Bilderna nedan visar vyn från olika höjder samt en del ”snart är vi framme-selfies”. Enjoy!

Nu är vi i Glasgow och stannar till måndag morgon (sen tar vi tåget upp mot Inverness). Hittills är jag inte särskilt imponerad: det är stor skillnad på Edinburgh och Glasgow, men mer om det senare!

Tänk att gå från hopplöshet till att känna att hela världen finns framför en som en öppen bok.

IMG-4100webb

Det här året har minst sagt varit livsomvälvande. Att fylla 30 var ju en stor sak i sig bara det, och att sedan den 6 mars ha hunnit med att besöka den plats jag har drömt om så länge, tagit på-riktigt-ansvar för min hälsa (psykiskt och fysiskt) och lyckats skaffa en egen lägenhet är för mig saker jag inte riktigt trodde låg så nära mig för bara knappt ett år sen. Det kändes så otroligt långt bort att jag någonsin skulle få testa på den där stabiliteten och bekvämligheten som jag har föreställt mig att andra har med ett hem som är ens eget, att slippa oroa sig för sin hälsa, att kunna besöka vad som nu är ens paradis och kunna gå till jobbet varje dag. Så när allt kom i klump på en och samma gång blev det nästa överväldigande svårt att ta emot och jag kände mig nästan utmattad – även positiva förändringar får det att svaja till i ens ryggmärg, och just då kände jag att jag ville gömma mig någonstans för att få en chans att andas ut. Men det stannade inte där, och idag är jag så himla glad för det.

I mitt senaste inlägg skrev jag om längtan efter tvåsamheten. Den har varit påtaglig så länge och jag har varit frustrerad över misslyckade försök så många gånger, men nu när jag skriver det här är det så självklart att allt det som har hänt innan jag fyllde 30 (i alla aspekter av mitt liv) var en slags förberedelse på det som börjar nu (eller egentligen började dagen då jag fyllde 30). Inte långt efter den dödligt varma sommarens sista dagar träffade jag den människa som jag har väntat så länge på. Vi möttes efter min danskurs mitt på dagen för att spela Alfapet och dricka kaffe, vilket förlängdes till middag i Kungsträdgården, en kopp te på Drottninggatan och skräckfilm på bio. Efter den dagen tog det två dagar till, sedan har vi inte sovit utan varandra. Sedan dess har vi hunnit med en tur till Gotland, en tur till Östersund, opera, stand up, Yasuragi och nu i helgen flyttade vi ihop till en lägenhet i Rissne. Jag är alltså numera sambo med den finaste människan i världen som jag dessutom delar mitt kreativa intresse med: vi har ett litet projekt på gång och det inleds med en jul- och nyårsresa till Skottland.

Att vara kreativ är det roligaste jag vet, speciellt när jag får använda min kamera. Varje dag drömmer jag mig bort till berg, hav och fantastiska vyer att få föreviga och jag har så många projekt på hög som jag aldrig lyckas ta tag i på grund av tidsbrist eller mental utmattning. Nu några år efter min utbildning känner jag att all den information och kunskap jag samlade på mig då har fått landa och jag vet innerst inne vad det är jag bör göra för att ta mig dit jag vill vara. Men lika mycket som jag älskar äventyr och att ta mig an utmaningar har jag vant mig vid att vara bekväm. Jag har varit bekväm i och känt mig trygg med att ha ett jobb att gå till varje dag där jag trivs och känner mina kolleger väl, och framförallt att få in en stadig lön varje månad. Men hjärtat vill det hjärtat vill och till slut kunde jag inte säga nej till det längre. Tankarna på att få bestämma själv vad exakt det är jag vill göra om dagarna, att få ta fram min kreativa och lekfulla sida och vara lite obekväm i att inte veta hur dagarna kommer att se ut trängde sig till slut igenom och jag bestämde mig för att kasta mig rätt ut och rakt in i ovissheten och sa upp mig från jobbet. Ett beslut som direkt fick mig att se saker tydligare och jag känner det i magen att det är så jävla rätt. Ibland stannar jag upp och får lite panik över vad det är jag håller på med, men jag ser även det som en del av resan och processen. Dessutom så har jag en tydlig bild av vad jag vill att huvudmålet ska vara och att resan dit är krokig är också en del av det. Mest av allt ser jag fram emot äventyret. Så, ni som läser detta: från och med den 19 februari kommer jag inte att arbeta kvar på Naturskyddsföreningen, utan då är jag fri att ta mig an nya spännande kreativa uppdrag både som frilansare och kanske projektanställd (?). Hit me med era bästa tips och förslag, eller anlita mig! Jag ska lägga mycket tid på att jobba upp min portfolio på nytt, så här är ett litet urval från min tidigare portfolio:

Tre månader senare.

Om några dagar har det gått tre månader sedan jag opererades och det har hänt otroligt mycket på den korta tiden. Det största måste ändå vara att jag har fått en helt annan respekt för mig själv och bara det har varit en tung justeringsprocess, men enbart en positiv sådan. Det näst största måste vara att den bubbla jag har levt i under hela mitt liv har börjat spricka ordentligt, och jag ser nu att jag inte är så annorlunda än de runt omkring mig. (Låt mig här påminna om att dissociationssyndromet jag har burit runt på ofta har kopplat bort mig från verkligheten och jag har känt mig annorlunda i alla sammanhang, men nu hittar jag alltså mer likheter än olikheter i världen runt omkring mig.)

Jag mår bra. Väldigt bra till och med. Inga komplikationer har uppstått, jag är pigg, glad, sugen på livet och säger numer nej till sådant som får mig att må dåligt eller som jag inte kan utföra helhjärtat. Det var otroligt svårt för mig förut, men nu känns det som det enklaste i hela världen! Detta beror antagligen på den respekt för mig själv jag nämnde innan: jag är numer i kontroll och det ger mig helt andra förutsättningar än tidigare.

*

Jag var på en sexveckors kontroll för några veckor sedan och läkaren tyckte att allt ser bra ut, men höjde fingret lite åt att jag går ner i vikt lite för snabbt än väntat. Saken är den att jag nästan stod helt still i fyra veckor efter operationen, men sedan dess har det bara rasat. Eftersom att jag äter och dricker när jag ska och inte kan tvinga i mig mer mat än jag orkar per gång så är det inte så mycket att göra, och jag är inte orolig heller eftersom att jag mår så himla bra. Alla är ju olika och jag kände ju redan innan operationen att min kropp behöver få sig en kick för att förstå att den ska göra sig av med övervikten, och det verkar som att det fungerade. Dock kommer jag att hålla ett extra vakande öga nu om det skulle gå alldeles, alldeles för fort till nästa kontroll som är i november.

*

Läkarna varnade oss för depressioner kopplade till operationen, och jag hoppas att jag redan har haft min. Både under min sjukskrivning och semester såg dagarna likadana ut, och även om jag verkligen behövde ledigheten för att hinna justera var det en daglig kamp med att hinna ikapp kroppen rent mentalt. Jag började få mer uppmärksamhet än tidigare, och samtidigt som att det var en skön egoboost kom tankarna på att jag inte dög så som jag såg ut tidigare. ”Nu passar det”, liksom. En människa som befinner sig i en depression eller som har ångest kan tyvärr inte ta till sig av goda råd och tröstande ord om att det är för att man ser piggare och gladare ut vilket attraherar människor, så i det läget är det faktiskt bäst att hålla lite på det och bara försöka lyssna. Idag kan jag ta till mig av dessa fina råd för idag mår jag toppen och kan tänka mer rationellt, och jag tänker ofta på det när jag märker att jag är på väg in i en negativ spiral. Men framförallt är jag mycket, mycket snällare mot mig själv. Vilken jäkla pärs att ta sig igenom alltså! Jag är förvånad över hur stark och envis man kan vara när man verkligen vill något.

Progress juni-augusti 2018_1text

*

Jag har också hunnit flytta till min alldeles egna lägenhet som jag inte behöver lämna förrän jag själv vill – DET är en så himla fin frihetskänsla. Att ha ett hem som är ens eget är ett basbehov vi har och något som jag har letat med ljus och lykta efter i så många år. Jag har starka minnen från tonåren när livet var riktigt tufft om att inte vilja åka hem – det kändes tomt och osäkert, och tanken på att inte veta vem som kunde befinna sig där eller vad som kunde inträffa skrämde mig så mycket. De senaste 10 åren har jag haft tanken på ett hem som målbild – det som ska vara min bas, och nu är den här. Två stora livsprojekt har alltså påbörjats med livslånga delprojekt i sikte den här sommaren, och jag hann njuta av lugnet i ca två dagar innan tankarna på vad mitt nästa stora projekt ska bli. För mitt i depressionen upptäckte jag att jag inte kan vara still särskilt länge: jag måste alltid ha något planerat, skapa något eller utvecklas på något sätt för att jag ska vara nöjd i nuet. Med det sagt så vet de flesta att jag älskar att vara hemma och inte ha något särskilt planerat, men det är för att jag i dessa stunder får en chans att brygga nya projekt.

Eftersom att jag pluggade musik på gymnasiet har jag alltid haft tanken på att fortsätta med musiken på något sätt. Jag minns hur tiden flög iväg på sånglektionerna eller i kören, och allt jag behövde fokusera på var hur min röst lät tillsammans med pianot, eller hur stämmorna lät ihop. Det är mäktiga verktyg mot ångest och idag sjunger jag ofta när jag är ensam. Dock saknar jag gemenskapen som kommer av att sjunga i kör, och jag vill kunna kompa mig själv när jag sitter hemma och sjunger, så i september börjar jag sjunga i en kör här i Tumba och så ska jag lära mig att spela keyboard. Nästa helg börjar jag också dansa Dancehall, och det känns både läskigt och roligt. Jag dansade mycket när jag var yngre och saknar frihetskänslan som kommer av dans. Jag kommer ha en så himla rolig och kreativ höst!!

*

Någonting annat som också är kopplat till gemenskap som jag har haft som målbild i hela mitt liv är tvåsamheten. Jag önskade att jag i och med operationen skulle hitta kärleken till mig själv och våga öppna upp mer för andra. Att vara instängd och inte våga lita på andra är en väldigt tråkig bieffekt från trauman av de slag jag har varit med om, ändå har jag alltid sett mig själv som en öppen bok, antagligen på grund av att jag har svårt att inte visa känslor. Det här senaste året har jag dock insett att så inte är fallet. Först trodde jag att det beror på att jag är introvert, men att vara introvert betyder inte att man är osäker på sig själv eller inte vågar släppa in människor i sitt liv, och i de stunder i mitt liv då jag faktiskt har känt mig som en ”normal” människa (det vill säga fullt socialt fungerande) så har jag inte haft några som helst problem med att möta människor. Det handlar alltså snarare om att jag har varit så trasig att jag har sökt efter en partner av helt fel anledning och samtidigt inte vågat visa vem jag är.

Ett tag tyckte jag att det kändes hopplöst att ens försöka; vem skulle kunna tänka sig att vara med någon som har ett så mörkt förflutet? Jag speglade min egen sorg i alla jag mötte och dömde ut mig själv redan innan jag hade fått en chans att visa att jag är min egen person, inte dem som födde mig. Detta har fört med sig massor av misslyckade dejter och ett långt destruktivt förhållande, vilket också har skrämt upp mig (och för att vara helt ärlig så hade jag inte alls varit redo för ett år sen).

Nu däremot känner jag mig redo på ett sätt jag inte kan förklara, men jag tror faktiskt att även det har en koppling till operationen och den nystart den har gett mig, och jag längtar otroligt mycket efter att få skapa ett liv tillsammans med någon annan som är vårt – att vi tillsammans skapar något fint som kan överträda det gamla. Många har sagt till mig att jag ska ta det lugnt, inte stressa, och vissa skrattar till och med litegrann när jag säger att jag längtar efter kärlek. De första två responserna känns som automatiserade svar som människor i förhållanden säger till sina singelvänner för att de själva ibland saknar ensamheten (eller förstås för att trösta – hur jag tar emot det beror helt på hur jag mår vid tillfället). Att skratta känns bara hånfullt. Jag är inte ett dugg stressad och vill absolut inte tvinga fram något – om jag ville det hade jag nog tagit första bästa istället för att gå igenom utbudet på varenda dejtingsite – jag bara längtar så oerhört mycket. Att jag gör massor av saker på egen hand som många andra absolut inte kan tänka sig att göra ensamma är något jag värderar väldigt högt hos mig själv – jag vill inte gå miste om något bara för att jag är ensam. Men varje gång jag åker iväg på äventyr eller upplever något fantastiskt önskar jag att jag hade någon vid min sida att dela det med. Eller bara det att ses efter jobbet och gå på bio i höstmörkret och sedan kunna gå hem tillsammans! Tanken på att dö ensam slår mig ibland, och det är bland det värsta jag kan tänka mig. Jag är dock säker på att det absolut inte kommer att hända, för varje år som går så känner jag att jag kommer lite närmare kärleken. För hur kan man längta efter någon man aldrig har träffat så pass mycket utan att denne känner likadant?

*

Med allt det sagt så vill jag ännu en gång slå ett slag för alla fantastiska människor jag har äran att få ha i mitt liv. Fan vad rädd jag var innan operationen över hur allt det här skulle tas emot, men jag känner bara kärlek och samhörighet. Alla i min närhet, alla på jobbet, människor jag inte har träffat på flera år och människor jag endast har träffat någon enstaka gång: varje dag får ni mig att känna att jag har tagit ett jäkligt viktigt och stort kliv i mitt liv, och ni hjälper mig att förstå mer och mer hur viktigt det är att våga öppna sig och dela med sig av sig själv. Livsviktigt.