Ensamheten och jag

Jag står på ett dansgolv på en inrökt bar i Berlin. Det luktar illa av svett, urin och alkoholhaltiga utandningar och jag har druckit en öl för mycket. Klockan är 03.15 och ingen av mina klasskompisar visar något tecken på att vilja åka tillbaka till det hostel vi bor på trots att vi ska upp tidigt morgonen därpå och åka till Jan Von Hollebens fotostudio. Egentligen hatar jag att gå ut och festa på det här sättet: jag gillar inte att dansa bland folk, man hör inte vad någon annan säger, alla är alltid för fulla och männen beter sig alltid som svin. Men jag vill heller inte vara den enda som inte följer med ut eftersom att det här är sättet som vi umgås på utanför klassrummet, och jag vill inte känna mig ensam. Så jag står kvar där på dansgolvet tidigt på morgonen en torsdag i Berlin, omringad av mina klasskompisar och främlingar och känner mig ändå helt jävla ensam.

kvinna i vit klänning dansar bland träden

Ensamhet kan för mig vara både ett faktum och en känsla. Ibland är det både och, ibland känns den otänkbar, och bara för att det ibland är en känsla som inte är ett faktum blir den inte mindre sann. Det kan verka snurrigt och komplicerat, och det är det också! Ensamheten är för mig min största rädsla och mitt bästa tillvägagångssätt att återhämta mig. Jag älskar och hatar den, försöker undvika den samtidigt som att jag kräver den. Många nätter har jag legat klarvaken och haft ångest över att jag kommer dö ensam, och lika många nätter har jag varit tacksam för den tid jag får för mig själv.

När jag var yngre hade jag väldigt stora problem med att förstå och acceptera att jag behövde vara ensam mycket för att kunna prestera: det är i ensamheten som mina framtidsdrömmar får utvecklas och det är också där jag har tagit de bästa besluten för mig själv. Jag kände mig så stressad över att gå miste om något, att anses vara tråkig och osocial, och jag ville också spendera så lite tid som möjligt hemma. Det blev ganska jobbigt att inte vilja vara hemma och samtidigt inte orka umgås med andra på grund av högkänslighet och utmattningssyndrom. Jag var helt slut av allt som pågick i mitt känsloliv; jag började skriva och fotografera tidigt i livet för att både kunna bearbeta intryck och få vara i min egen värld. Det behovet har alltid varit stort hos mig, och jag önskar att jag kunde säga till mig själv som barn och tonåring att det är det allra finaste jag kan göra för mig själv just då för jag kommer att ha så mycket enklare som vuxen att ta hand om det lilla barnet som är jag. Jag önskar att jag kunde säga att det är okej att inte vilja eller ha förmågan att vara med överallt – allt kommer att ordna sig! Att ensamheten kommer att fortsätta förvirra, men den kommer inte att få övertaget för den är lika nödvändig som skrämmande.

kvinna i vit klänning dansar bland träden

Jag har lyckats spåra mina ensamhetskänslor till olika händelser och trauman i mitt liv som har lämnat mig övergiven, rädd och sårbar. När jag sedan har hamnat i stressade situationer som vuxen triggar det igång ett slags muskelminne hos mig som gör att samma känslor och tankar jag hade som liten i själva ögat av händelsen simmar upp mot ytan ännu en gång: detta är vad PTSD är i ett nötskal.

Innan min behandling fastnade jag lätt i de här känslorna, ungefär som på dansgolvet i Berlin. Där hade jag mina vänner omkring mig, men jag var obekväm och gick runt med en ständig oroskänsla i magen på grund av det destruktiva förhållande jag levde i just då. Jag var fast på en plats jag inte ville vara på och verkade vara den enda i sällskapet som kände så just då, samtidigt som att jag inte visste vad jag skulle komma hem till när klassresan var över vilket skapade ett vakuum där bara jag och alla mina demoner fanns. Det kan jag idag koppla till i princip alla gånger då jag har känt mig ensam och mått dåligt av det: att jag är fast på en plats, i ett förhållande till en annan människa eller i en känsla som jag egentligen inte känner mig bekväm med. Att påminna mig själv om det här har hjälpt mig så otroligt mycket de senaste åren och har gett mig en bra indikator på om jag faktiskt befinner mig på rätt plats och med rätt person eller inte.

Ensamheten kan fortfarande slå till ibland och lämna mig förtvivlad och förvirrad, och det är inte alltid det går att förändra på det som gör att man mår dåligt. Det tog mig nästan 5 år att lämna den man som behandlade mig så illa att jag aldrig trodde att jag skulle lyckas fungera som vanligt igen för att jag var rädd för ensamheten, ekonomisk o-trygghet och att vara i ett land där jag inte hade någon av mina ursprungliga rötter. Men jag klandrar inte mig själv för det och jag biter tillbaka mot den som ifrågasätter hur jag eller någon annan i en liknande sits kan stanna så länge hos en sådan människa: vi har alla våra anledningar till att göra som vi gör, och vi alla har våra olika tillvägagångssätt att bearbeta och ta oss vidare. Det vi kan göra för varandra är att lyssna och visa att personen inte är ensam egentligen – det var det som hjälpte mig att orka ställa mig på egna ben och sakta börja samla ihop bitarna. Det kanske tar ett tag för personen att förstå, men ge inte upp!

kvinna ligger på gräsmatta under äppelträd i solnedgången

Idag accepterar jag ensamheten som en del av min egen utveckling. Jag vet nu att den känslan inte kommer att vara ihållande särskilt länge, men jag vet också att den inte går att undvika helt och hållet och istället för att vara rädd tar jag det som ett tecken på att jag måste förändra något i mitt liv. Att ta sig tid för och investera i sig själv är så jävla viktigt och det behöver absolut inte vara genom ensamhet, men jag vill bara att du ska veta att det inte är något fel på dig om du har de här känslorna. Samtidigt så är det superviktigt att ta professionell hjälp om det inte skulle gå över: allt jag skriver här är vad som har funkat för mig och det betyder inte att det funkar för alla. Ta hand om DIG!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.