man med långt hår sitter på en stol och blundar med en bukett blommor i famnen

Ångest kommer i många olika former: såhär kan den se ut för mig och såhär brukar jag dämpa den

Det har varit svårt för mig att förstå vad det är som händer när ångesten griper tag i mig. Än idag tar det en stund innan jag inser varför jag helt plötsligt får svårt att andas eller varför jag har obehagliga fjärilar i magen, 31 år senare. Det tar inte lika lång tid som förut, men ändå. Det beror till största del på att ångesten var, fram till för några år sedan, mitt standardläge. 

Alltid på flykt, alltid vaksam, alltid i underläge och alltid orolig. Jag fick ofta frågan varför jag suckar så mycket och då brukade jag svara ”äsch, jag har lite svårt att få ner andetagen i lungorna av någon anledning så att sucka hjälper mig att få ner ordentligt med luft!”. Eftersom att jag har haft astma så kopplade jag mina andningssvårigheter till det också, men sedan jag har börjat bearbeta min ångest på riktigt så har jag märkt att detta problem enbart uppstår när jag är stressad och orolig.

En annan del av svårigheten med att identifiera ångesten för mig är för att den byter skepnad ofta och den slår aldrig mot mig som en ångvält från en sekund till en annan. Det är nämligen så jag har föreställt mig ångest: som ett stort, svart orosmoln som snabbt rullar in över horisonten och slår ner som en blixt längs med min ryggrad och lämnar avgrenade ärr på ryggen. Eftersom att det aldrig hände eller har hänt så tänkte jag länge att jag är så lyckligt lottad som aldrig har upplevt det. Det har också hänt att det beskrivs som så i filmer, böcker och vetenskapliga journaler men jag tror att ångest uttrycker sig väldigt olika beroende på individen den besitter.

För mig byggs den upp sakta. Det kan börja med en förbifladdrande tanke som bara varar i några sekunder, sen kan det dröja flera år innan ångesten kopplad till just den tanken slår till, eller några timmar eller dagar. Idag hinner jag oftast stoppa den redan vid första steget som är en fysisk lätt feber, men förr gick den vidare till steg två som är de obehagliga fjärilarna i magen (som är snarlik den känsla man har som lyckligt förälskad), steg tre som är svårigheter att andas och steg fyra som är skenande hjärtslag, förlamning och bottenlös hopplöshet med en fysisk smärta i bröstkorgen.

Jag har testat yoga, andningsövningar, hypnos, terapi, konditionsträning, skogspromenader, att skriva och att fotografera – alla dessa saker har fungerat för mig, men inte varje gång och absolut inte vid alla olika slags tillfällen. Det viktigaste arbete jag har gjort är att ha övat mig på att känna min kropp och mina symptom för att kunna stoppa ångesten så tidigt som möjligt och lärt mig vilket verktyg som funkar vid vilka tillfällen.

Är jag på jobbet och är stressad hjälper det att ta 10 djupa andetag och titta på något neutralt som en vägg eller liknande: detta kan göras nästan vart som helst och stör ingen. Att titta på något neutralt hjälper också mig att enbart fokusera på min andning och ger mig distans till det som fick mig stressad. Har jag mer tid kan jag gå ut en sväng för att få solljus och se något annat än arbetshögen framför mig.

Om ångesten kryper sig på när jag är ledig så vill jag inte att den förlamar mig och förstör hela helgen (vilket den har gjort alldeles för många gånger), och då brukar jag packa ner en matsäck och en kanna kaffe och ta mig ut i skogen. Det är fantastiskt för ögonen att få vila sig på en vacker skog, och om jag inte lyssnar på musik eller en podd är det bara jag och skogens ljud. Det ger mig utrymme att tänka, bearbeta och diskutera med mig själv och promenaden fungerar ungefär som när man har mjölksyra i musklerna och skakar på dem för att lossa på spänningar.

Har den ändå lyckats ta sig så långt att det enda jag kan göra är att gråta, så gråter jag. Jag gråter tills det tar slut för då behöver jag verkligen det. Håller jag det inne kommer jag inte att må bättre, utan jag kommer att känna mig ännu sjukare än jag gjorde innan. Var inte rädd för tårarna – de är inte alltid av ondo. En klok person sa till mig att det är okej att gråta trots att man mår bra, och att det då är livsnödvändigt att gråta när man mår dåligt. Tårar läker och jag är inte längre rädd för att anses vara svag när jag gråter. Det finaste och starkaste jag vet är människor som vågar visa sig sårbara. De visar att även de har en historia som måste bearbetas, att de vill fortsätta utvecklas som människor och ta vår värld framåt. Tårar läker och för människor samman, och tillsammans bygger vi en ny och bättre version av oss själva.

man med långt hår sitter på en stol och blundar med en bukett blommor i famnen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.