Att fotografera en vän

Första gången jag fick fotografera en vän ”på riktigt” var en grå höstdag 2007. Jag hade precis fått min första ordentliga digitala systemkamera och ville självklart testa hela dess potential och frågade då Ella om hon ville ställa upp. Hon sa ja, och sedan dess har hon hängt med på alla möjliga slags porträttexperiment: bland annat har hon hoppat runt i skogen som en älva, slängt med håret i kortärmat en kall vårvinterdag och klätt ut sig till hippie och gått runt i Västerås city. Här är ett urval:

 

Kvinna stryker handen genom sitt långa hår och tittar in i kameran.
Kvinna med långt hår i fläta fotograferad av en vän tittar in i kameran
Kvinna med långt hår fotograferad av en vän sitter på en kullerstensgata och tittar leendes in i kameran
Närbild på kvinnas ansikte och vackra ögon. Fotograferad av en vän.
Kvinna fotograferad av en vän med långt hår i vit klänning hoppar i skogen i motljus
Kvinna fotograferad av en vän slänger sitt långa hår med vinterlandskap i bakgrunden

Nästan 10 år sen sist

Vår senaste fotografering var 2010, dagen innan jag åkte tillbaka till England och hon åkte tillbaka till Barcelona. Livet kom lite emellan och även om vi har träffats regelbundet sedan dess har kreativiteten kommit i skymundan för min del eftersom att jag satsade ganska hårt på att göra karriär på min förra arbetsplats. Det gav inte så mycket tid eller energi åt att fotografera som jag egentligen önskade. Men nu har vi äntligen tagit tag i det igen!

Jag har haft massor av idéer i huvudet under åren som jag vill förverkliga, men jag vill också komma igång ordentligt och nästan bekanta mig med min utrustning igen – bli varm i kläderna liksom! Då behöver man hålla igång och fotografera så mycket som möjligt (förutom att hålla sig uppdaterad rent tekniskt, hämta inspiration o.s.v.), och jag har sån himla tur att Ella ställer upp på alla mina idéer.

Obekvämt eller inte att fotografera en vän?

Ibland kan det kännas mer obekvämt att fotografera en vän eller bli fotograferad av någon man känner istället för av en främling, men så har det aldrig känts med Ella. Hon är så himla avslappnad och jag känner mig bekväm med att dirigera henne. Vi har känt varandra så himla länge och hon känner till det mörker som har förföljt mig under åren. Det gör att hon kan spegla mina känslor på ett sätt som gör att jag alltid känner mig hemma när jag tittar på de bilder vi har skapat tillsammans, och vi kan också vara spontana och ta lite ”gladare” bilder också!

Här är ett urval av söndagens bilder:

Kvinna med långt hår fotograferad i studio vilar huvudet mot axeln och blundar
Kvinna med långt hår blir fotograferad av en vän i studio, har orange örhängen och turkos topp drar fingrarna genom håret
Kvinna med långt hår blir fotograferad i studio, har fjäderkrage och tittar in i kameran.

De allra bästa bilderna håller jag på ett tag till (även fast jag vill dela dem nu nu nu!!), för dem har jag stora planer för! Förhoppningsvis får ni se dem lite längre fram 🙂 Så länge kan ni se mer av Ella här.

*

Jag heter Sabina Hannila och arbetar som fotograf i Stockholm och specialiserar mig på Fine Art porträtt som framhäver den individuella människans inre styrka och belyser emotionellt läkande – målet är att bilderna ska bli en del av läkeprocessen. Jag lever med Komplex PTSD och för mig har bildskapandet varit livsnödvändigt för att jag ska orka bearbeta mina trauman. Min vision är att kunna hjälpa andra att hitta vägar till läkande genom att erbjuda dem en plats där deras känslor får ta det utrymme de behöver och förtjänar. Kontakta mig för mer information.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.