Företagsstrategi, PMS, nisch, PTSD, marknadsföring…

Igår grät jag för att jag är en maskros. Ett ensamt ogräs ute på en stor äng som de har asfalterat och jag kämpar ständigt med att bryta mig igenom. Varje dag kommer jag lite längre och jag kan känna hur solen värmer mig mer och mer, men vissa dagar orkar jag inte gardera mig. Varje år kring min födelsedag blir jag påmind om saker som jag har bearbetat, och mycket tack vare behandling och daglig mental träning och att mitt liv numer är fyllt av framtidstro och fina människor som bara vill mig väl har det inte varit lika starkt i år. Jag trodde att jag skulle slippa det helt, men när födelsedagsmelankolin sammanfaller med PMS faller jag.

Jag grät för att det är en pusselbit som saknas. Det var för tre år sedan nu som jag insåg att den biten egentligen aldrig har funnits där och att den aldrig kommer att göra det – egentligen vill jag inte ha den heller, utan jag skapar förutsättningar för att det ska funka ändå, men det har varit en otroligt stor sorg hos mig som har lämnat efter sig vad jag först trodde var ett bottenlöst sår. Detta sår har med tiden läkt mer och mer, det märker jag inte minst på nätterna när jag drömmer. Mina drömmar symboliserar ofta undermedvetna känslor och de blir mer tydliga när jag har blivit triggad av något under dagen som måste bearbetas: natten efter min sista PTSD-behandling var såret vidöppet, varigt och gjorde ont. För några veckor sedan hade jag en annan dröm och då var såret fortfarande öppet men helt rent. Jag grät och sa att jag går sönder, då sa han ”nej, du går inte sönder, du förvandlas.” – Till vadå? frågade jag. ”En fågel Fenix i mänsklig form.”

Att våga förändra sig

I morse vaknade jag ändå med en positiv känsla i kroppen: jag har nyligen påbörjat en webbkurs i företagsstrategi och marknadsföring som ger mig otroligt mycket bra information och inspiration, och en stor del av detta är att ordentligt tänka igenom vad det egentligen är jag vill syssla med. Detta kan tyckas självklart, jag är ju fotograf och så är det med den saken! Problemet är ju bara att det finns otroligt många inriktningar och nischer, och jag måste välja en.

Detta visste jag om innan, men jag har inte riktigt tänkt på det på det sätt som jag nu tränar mig själv i att göra och det för med sig helt nya tankar om hur jag ska marknadsföra mig själv och vad min nisch bör vara egentligen.

Den viktigaste komponenten här är inte vad som genererar mest pengar utan vad det är som gör mig glad, lycklig och pepp på jobbet vilket är något som alla yrkesfotografer någon gång har fått välja mellan. Första gången jag försökte starta företag var jag helt inställd på att ta alla jobb jag kunde hitta, vad det än var, för att just då var det viktigaste att jag hade pengar till mat och hyra.

Det funkade i några månader men sen blev jag så otroligt omotiverad och trött och tjusningen med det roligaste jag vet försvann helt! Jag fick inte heller särskilt många kunder just för att jag var så spretig och aldrig specialiserade mig på en sak. Det har jag tagit lärdom av och kommer inte att göra så igen, även om jag ju nu har skrivit kontrakt för ett återkommande frilansjobb som inte alls har med min inriktning att göra – då är det bra att jag själ får välja dagar och tider! 


Konst eller kommersiellt?

Vad är det då som gör mig allra lyckligast och där jag känner mig säker? Porträtt är det som först kommer upp i mitt huvud, och just nu har jag nischat mig på företagsporträtt. Men ju mer jag funderar på detta och ju mer jag experimenterar i studion desto mer flyter jag bort från det. Det som gör att min ryggrad skälver och som får mitt hjärta att känna som att det står på toppen av ett berg är det intima, känslosamma och uttrycksfulla porträttet som avbildar det vi oftast inte visar utåt. När jag fotograferar porträtt utan ett kommersiellt syfte (alltså inte ett företags-, CV-, eller bröllopsporträtt) så vill jag berätta en historia; antingen om mig själv eller den jag fotograferar. Det här vill jag göra antingen så avskalat som möjligt eller genom att bygga upp en scen. 

Nya vindar

Jag tror att jag dras mycket till denna mörkare mer känslosamma stil av porträtt för att jag har så mycket att berätta och bearbeta, och kameran är mitt absolut bästa verktyg till att göra det. Det är också så häftigt att få ta fram uttryck som representerar en annan människas läkande, och jag kommer att lägga hela min energi på just det.

Detta innebär med andra ord att jag kommer att bearbeta företagets strategi en hel del nu med dessa nygamla insikter, så förvänta er ganska mycket nytt den kommande tiden. Jag önskar verkligen massa feedback från er som läser och som tittar på mina bilder kring detta – kolla gärna runt på hemsidan och i portfolion på förstasidan och hör sen gärna av er, jag vill höra allt<3


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.