Skottland del 3: Högländerna

Scrolla ner till innehåll

När jag skriver det här sitter vi på tåget från den lilla kuststaden Mallaig (västra högländerna) tillbaka ner till Edinburgh – en av de vackraste tågresorna i världen enligt i princip alla tågguider jag har hittat och jag kan definitivt inte argumentera emot dem: slående vyer vart man än tittar! Höjdpunkten var Glenfinnan viadukten (se bilden nedan) – den där Hogwartsexpressen åker.

Det var en otrolig syn och jag är väldigt glad att vi gjorde den här sju timmars-avstickaren innan vi började röra oss vidare mot Edinburgh och flyget som ska ta oss tillbaka till Sverige, men jag har också slitits mellan euforin som slår till när jag tänker på vilken otrolig resa vi har gjort och depressiva symptom på grund av hemsk PMS. På ett vis blir jag arg över att min kropp stör mig på det sättet och inte låter mig njuta fullt ut av vår sista dag, och samtidigt vill jag ju inte ha det på något annat sätt. Det är ju så livet är! Upp och ner, skratt och tårar, smärta och inga problem i hela världen. Det blir ju också en del av historien, en annan slags upplevelse bara – för inte alls länge sedan skulle inte det ha varit så självklart att tänka så som det är idag, och jag tycker oftast att PMS är något vi kan slippa helt, men jag måste också acceptera läget och då är det enklast att se det som en del av livet. När jag sedan vilade mitt huvud mot Antons axel och blötte ner hans stickade tröja med tårar och frågade honom om han skulle pussa mig trots att han var arg på mig så svarade han ja. När han ställde samma fråga till mig svarade jag ”jag vill säga ja, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att vara för stolt för att göra det i den stunden. Den kommer mest sannolikt senare.”
”Om det blir så, så är det så. Då får jag vänta en stund bara.”

*

Vi kom till Högländernas huvudstad Inverness i måndags, alltså på Nyårsafton, och var så pass hurtiga att vi sprang direkt till hotellets gym för att sen göra oss iordning för middag som vi åt på hotellet. Vi hade tidigare kollat upp stadens Hogmanay-firande och de skulle ha sin årliga Red Hot Highland Fling-festival med livemusik i en park i närheten av hotellet. Där fick vi se ett ganska bra band som heter Blazing Fiddles som satte standarden för kvällen och ingav en genuin nu-är-vi-i-Höglandet-känsla med lokal folkmusik och mycket mellansnack om ”Highland pride”. Höjdpunkten för alla som var där var nog dock bandet Tideland som verkade vara Höglandets älsklingar – trallvänlig folkpop som kanske inte var riktigt min smak, men känslan var härlig när hela Inverness sjöng med i låtarna!

Tolvslaget kom, vi kysstes under fyrverkerierna och gick in i 2019 med ömhet, lycka inför framtiden och iskalla fingrar och öron.

*

Något som har varit genomgående och tydligt på alla ställen vi har besökt i höglandet är känslan av gemenskap och tillhörighet. Man känner sin stad, sin historia (som är en extraordinär sådan) och äger den fullt ut och jag tror att det väver folk samman på ett sätt som inte alls blir samma sak i storstäder som Stockholm eller Glasgow. Jag har inte fått uppleva det på det sättet eftersom att jag har flyttat mycket, bytt skola ofta och levt i väldigt osäkra och otrygga förhållanden under långa perioder: jag har liksom inte kunnat rota mig någonstans och det är något jag har saknat otroligt mycket. Även om livet som ”nomad” nog har varit närmre till hands för min del (och mer lockande i slutänden) så har jag saknat en bas att återvända till. Tills jag insåg att jag är vuxen och kan skapa allt det där hos och med mig själv: JAG äger min historia, min nuvarande situation och styr min framtid helt själv (även om jag också njuter av att låta livet slänga in några överraskningar ibland) och det är befriande att ha kommit till den insikten att jag faktiskt har ett val. Alla har tyvärr inte det, så jag vill ta mitt ansvar som människa och försöka skapa något av mig själv som en dag är så pass starkt och rotat att jag kan skapa samma möjlighet för andra. Hur vet jag inte än, men jag börjar hos mig själv.

*

På nyårsdagen hade vi tänkt åka till Loch Ness för att leta efter monstret och försöka hitta någon vandringsled, men det verkade vara helt omöjligt: allt var stängt i hela staden, inklusive buss- och tågstationen, så vi bestämde oss för att utforska Inverness istället. Det är en mysig stad och självklart otroligt vacker runt omkring då den är omringad av hav och berg = min dröm! Den hade också lite mindre vackra områden, speciellt på väg mot naturreservatet Anton hade hittat på kartan, och då det var en ganska grå och kall dag och helt dött (antagligen på grund av hårt festande från kvällen innan) kändes det inte så välkomnande på alla ställen. Det är ju också oftast ganska gråa bostadsområden i och med alla stenbyggnader som förhöjer känslan av fientlighet, men det blir ganska fint på bild ändå tycker jag! Naturreservatet i sig var superlitet och inte särskilt inspirerande, men jag lyckades få några fina bilder på vägen dit och tillbaka i alla fall!

*

Dagen efter nyårsdagen var också en röd dag tydligen blev vi varse om när vi på nytt gjorde ett försök att ta bussen ut mot Loch Ness. Det är en ganska stor skillnad jämfört med hemma, att informationen är väldigt svåråtkomlig och systemet är ganska svårt att förstå sig på – inte ens lokalborna förstår hur det fungerar alla gånger (vi fick frågor några gånger om tåg och bussar och huruvida de går mot en viss destination eller inte). Vi bestämde oss till slut för att ta en taxi ut trots att det var mycket dyrare än vanligt på grund av nyårshelgen, men det visade sig vara väl värt det: det var svinkallt men soligt och inte alls så mycket folk som det hade kunnat vara (när vi åkte förbi med bussen idag var det så himla mycket folk redan 09.30 på morgonen, antagligen för att bussarna hade börjat gå som vanligt igen). Vi hade en otroligt fin dag vid Urquhart Castle där vi utforskade de gamla slottsruinerna, käkade mellanmål och fick sällskap av en väldigt social fågel som både åt direkt ur våra händer och satt bredvid oss som för att hålla oss sällskap, tog en promenad längs med Loch Ness tillbaka mot byn Drumnadrochit och träffade då på en hel del massa får och ett gäng Highland cattle, och av en ren slump råkade vi på en stig som ledde oss upp för ett av bergen till otroliga vyer över dalen och ett stort och mäktigt vattenfall. Något vi aldrig hade upptäckt om vi hade åkt buss eller hyrt bil (som också var på förslag men som slogs ned eftersom att det inte fanns några lediga bilar).

*

Mobilens stegräknare är uppe i ca 135 000 steg nu (+ två gympass) sedan vi kom till Skottland förra veckan och det känns i kroppen: jag är trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fantastisk resa och vi har redan börjat planera nästa tripp hit – det finns så många vandringsleder att gå och berg att klättra på. Jag avrundar den här gångens resebloggande med några avslutande bilder från Mallaig som ju var vår sista destination för den här gången!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: