Tre månader senare.

Om några dagar har det gått tre månader sedan jag opererades och det har hänt otroligt mycket på den korta tiden. Det största måste ändå vara att jag har fått en helt annan respekt för mig själv och bara det har varit en tung justeringsprocess, men enbart en positiv sådan. Det näst största måste vara att den bubbla jag har levt i under hela mitt liv har börjat spricka ordentligt, och jag ser nu att jag inte är så annorlunda än de runt omkring mig. (Låt mig här påminna om att dissociationssyndromet jag har burit runt på ofta har kopplat bort mig från verkligheten och jag har känt mig annorlunda i alla sammanhang, men nu hittar jag alltså mer likheter än olikheter i världen runt omkring mig.)

Jag mår bra. Väldigt bra till och med. Inga komplikationer har uppstått, jag är pigg, glad, sugen på livet och säger numer nej till sådant som får mig att må dåligt eller som jag inte kan utföra helhjärtat. Det var otroligt svårt för mig förut, men nu känns det som det enklaste i hela världen! Detta beror antagligen på den respekt för mig själv jag nämnde innan: jag är numer i kontroll och det ger mig helt andra förutsättningar än tidigare.

*

Jag var på en sexveckors kontroll för några veckor sedan och läkaren tyckte att allt ser bra ut, men höjde fingret lite åt att jag går ner i vikt lite för snabbt än väntat. Saken är den att jag nästan stod helt still i fyra veckor efter operationen, men sedan dess har det bara rasat. Eftersom att jag äter och dricker när jag ska och inte kan tvinga i mig mer mat än jag orkar per gång så är det inte så mycket att göra, och jag är inte orolig heller eftersom att jag mår så himla bra. Alla är ju olika och jag kände ju redan innan operationen att min kropp behöver få sig en kick för att förstå att den ska göra sig av med övervikten, och det verkar som att det fungerade. Dock kommer jag att hålla ett extra vakande öga nu om det skulle gå alldeles, alldeles för fort till nästa kontroll som är i november.

*

Läkarna varnade oss för depressioner kopplade till operationen, och jag hoppas att jag redan har haft min. Både under min sjukskrivning och semester såg dagarna likadana ut, och även om jag verkligen behövde ledigheten för att hinna justera var det en daglig kamp med att hinna ikapp kroppen rent mentalt. Jag började få mer uppmärksamhet än tidigare, och samtidigt som att det var en skön egoboost kom tankarna på att jag inte dög så som jag såg ut tidigare. ”Nu passar det”, liksom. En människa som befinner sig i en depression eller som har ångest kan tyvärr inte ta till sig av goda råd och tröstande ord om att det är för att man ser piggare och gladare ut vilket attraherar människor, så i det läget är det faktiskt bäst att hålla lite på det och bara försöka lyssna. Idag kan jag ta till mig av dessa fina råd för idag mår jag toppen och kan tänka mer rationellt, och jag tänker ofta på det när jag märker att jag är på väg in i en negativ spiral. Men framförallt är jag mycket, mycket snällare mot mig själv. Vilken jäkla pärs att ta sig igenom alltså! Jag är förvånad över hur stark och envis man kan vara när man verkligen vill något.

Progress juni-augusti 2018_1text

*

Jag har också hunnit flytta till min alldeles egna lägenhet som jag inte behöver lämna förrän jag själv vill – DET är en så himla fin frihetskänsla. Att ha ett hem som är ens eget är ett basbehov vi har och något som jag har letat med ljus och lykta efter i så många år. Jag har starka minnen från tonåren när livet var riktigt tufft om att inte vilja åka hem – det kändes tomt och osäkert, och tanken på att inte veta vem som kunde befinna sig där eller vad som kunde inträffa skrämde mig så mycket. De senaste 10 åren har jag haft tanken på ett hem som målbild – det som ska vara min bas, och nu är den här. Två stora livsprojekt har alltså påbörjats med livslånga delprojekt i sikte den här sommaren, och jag hann njuta av lugnet i ca två dagar innan tankarna på vad mitt nästa stora projekt ska bli. För mitt i depressionen upptäckte jag att jag inte kan vara still särskilt länge: jag måste alltid ha något planerat, skapa något eller utvecklas på något sätt för att jag ska vara nöjd i nuet. Med det sagt så vet de flesta att jag älskar att vara hemma och inte ha något särskilt planerat, men det är för att jag i dessa stunder får en chans att brygga nya projekt.

Eftersom att jag pluggade musik på gymnasiet har jag alltid haft tanken på att fortsätta med musiken på något sätt. Jag minns hur tiden flög iväg på sånglektionerna eller i kören, och allt jag behövde fokusera på var hur min röst lät tillsammans med pianot, eller hur stämmorna lät ihop. Det är mäktiga verktyg mot ångest och idag sjunger jag ofta när jag är ensam. Dock saknar jag gemenskapen som kommer av att sjunga i kör, och jag vill kunna kompa mig själv när jag sitter hemma och sjunger, så i september börjar jag sjunga i en kör här i Tumba och så ska jag lära mig att spela keyboard. Nästa helg börjar jag också dansa Dancehall, och det känns både läskigt och roligt. Jag dansade mycket när jag var yngre och saknar frihetskänslan som kommer av dans. Jag kommer ha en så himla rolig och kreativ höst!!

*

Någonting annat som också är kopplat till gemenskap som jag har haft som målbild i hela mitt liv är tvåsamheten. Jag önskade att jag i och med operationen skulle hitta kärleken till mig själv och våga öppna upp mer för andra. Att vara instängd och inte våga lita på andra är en väldigt tråkig bieffekt från trauman av de slag jag har varit med om, ändå har jag alltid sett mig själv som en öppen bok, antagligen på grund av att jag har svårt att inte visa känslor. Det här senaste året har jag dock insett att så inte är fallet. Först trodde jag att det beror på att jag är introvert, men att vara introvert betyder inte att man är osäker på sig själv eller inte vågar släppa in människor i sitt liv, och i de stunder i mitt liv då jag faktiskt har känt mig som en ”normal” människa (det vill säga fullt socialt fungerande) så har jag inte haft några som helst problem med att möta människor. Det handlar alltså snarare om att jag har varit så trasig att jag har sökt efter en partner av helt fel anledning och samtidigt inte vågat visa vem jag är.

Ett tag tyckte jag att det kändes hopplöst att ens försöka; vem skulle kunna tänka sig att vara med någon som har ett så mörkt förflutet? Jag speglade min egen sorg i alla jag mötte och dömde ut mig själv redan innan jag hade fått en chans att visa att jag är min egen person, inte dem som födde mig. Detta har fört med sig massor av misslyckade dejter och ett långt destruktivt förhållande, vilket också har skrämt upp mig (och för att vara helt ärlig så hade jag inte alls varit redo för ett år sen).

Nu däremot känner jag mig redo på ett sätt jag inte kan förklara, men jag tror faktiskt att även det har en koppling till operationen och den nystart den har gett mig, och jag längtar otroligt mycket efter att få skapa ett liv tillsammans med någon annan som är vårt – att vi tillsammans skapar något fint som kan överträda det gamla. Många har sagt till mig att jag ska ta det lugnt, inte stressa, och vissa skrattar till och med litegrann när jag säger att jag längtar efter kärlek. De första två responserna känns som automatiserade svar som människor i förhållanden säger till sina singelvänner för att de själva ibland saknar ensamheten (eller förstås för att trösta – hur jag tar emot det beror helt på hur jag mår vid tillfället). Att skratta känns bara hånfullt. Jag är inte ett dugg stressad och vill absolut inte tvinga fram något – om jag ville det hade jag nog tagit första bästa istället för att gå igenom utbudet på varenda dejtingsite – jag bara längtar så oerhört mycket. Att jag gör massor av saker på egen hand som många andra absolut inte kan tänka sig att göra ensamma är något jag värderar väldigt högt hos mig själv – jag vill inte gå miste om något bara för att jag är ensam. Men varje gång jag åker iväg på äventyr eller upplever något fantastiskt önskar jag att jag hade någon vid min sida att dela det med. Eller bara det att ses efter jobbet och gå på bio i höstmörkret och sedan kunna gå hem tillsammans! Tanken på att dö ensam slår mig ibland, och det är bland det värsta jag kan tänka mig. Jag är dock säker på att det absolut inte kommer att hända, för varje år som går så känner jag att jag kommer lite närmare kärleken. För hur kan man längta efter någon man aldrig har träffat så pass mycket utan att denne känner likadant?

*

Med allt det sagt så vill jag ännu en gång slå ett slag för alla fantastiska människor jag har äran att få ha i mitt liv. Fan vad rädd jag var innan operationen över hur allt det här skulle tas emot, men jag känner bara kärlek och samhörighet. Alla i min närhet, alla på jobbet, människor jag inte har träffat på flera år och människor jag endast har träffat någon enstaka gång: varje dag får ni mig att känna att jag har tagit ett jäkligt viktigt och stort kliv i mitt liv, och ni hjälper mig att förstå mer och mer hur viktigt det är att våga öppna sig och dela med sig av sig själv. Livsviktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.