Ännu en slags livsmilstolpe

Det jag skriver om idag och som jag har tänkt en hel del på i några år och framförallt inför operationen borde egentligen inte vara en sådan stor sak, men med tanke på den kultur vi lever i idag så tycker jag ändå att det känns viktigt att prata om. Det här är ett oerhört personligt inlägg som känns väldigt läskigt att skriva, men just därför tror jag att det kommer att hjälpa mig på min resa mot ett hälsosamt sinne.

Missbruk har som nog många av er förstår varit en stor del av mitt liv, framförallt som barn och tonåring men även en del i vuxen ålder då min före detta partner var väldigt positivt inställd till droger och alkohol.  Jag har sett och varit med om och drabbats av så mycket sjuka saker på grund av alkohol och droger som jag helst av allt vill glömma, (eller som jag aldrig borde ha behövt varit med om från första början): mörkret i deras röster när jag vaknade på morgonen, synen av henne blåslagen och ofredad, ljuden av en falsk trygghet i natten, knivslagsmål, misshandel, tafsande vuxna män, ensamhet, utsatthet, otrygghet.

Det enda positiva med detta som jag alltid har varit tacksam för är att jag har sett så pass mycket av den dåliga sidan av droger att jag aldrig har känt ett behov av att undersöka den sidan av det som sägs vara bra.  När jag var tretton år och satt på en buss hemifrån in till stan hade jag redan varit med om ett helt liv och jag var helt slut: skolan var svår, någon hade startat ett rykte om mig och min bästa kompis där de kallade oss för horor, en förälder bodde på behandlingshem för sjuttiojagvetintehurmånga gången medan den andra var frånvarande och jag såg ingen väg ut. Mormor och morfar kunde jag alltid åka till för att få ro, men mitt i allt kaos av att vilja lämna det jag kallade hem kände jag ett stort ansvar för att få allt att gå ihop och jag ville inte lämna mitt yngre syskon. Jag behövde hjälp och stöd med så många olika saker men jag visste inte i vilken ände jag skulle börja och allt bara kraschade i mitt huvud.

Jag har alltid haft en bred fantasi, dagdrömmer ofta, läser mycket och kan spela upp bra minnen och påhittade historier som en film i huvudet (liknande PTSD, med den skillnaden att dagdrömmandet är frivilligt och ett sätt att fly verkligheten för en stund medan diagnosen låser fast en vid sin verklighet), men vid det tillfället behövde jag något annat, något mer som kunde få mig att hitta en väg ut. Jag tänkte att om de andra i min absoluta närhet, alla vuxna, kan säga upp ansvaret vad gäller familj, ekonomi och ett ordentligt liv så kan jag också göra det. Jag orkade inte längre. I mitt huvud började då en slags framtidsvision spelas upp och jag såg framför mig hur jag låg under en bro i regnet utan pengar, mat, vänner och familj… ”Kanske kan det funka? Det blir säkert inte kul, men då släpper i alla fall pressen.” I samma sekund som denna film spelades upp började ett obehag och mörker vecklas ut långt inne i min mage som snabbt växte ut som rötter i hela min kropp och där och då, på bussen, bestämde sig trettonåriga jag för att det aldrig skulle bli mitt öde.

Det har det inte blivit heller. Trots närheten till det har jag varit alldeles för rädd för att testa, och idag håller jag mig helst långt bort från människor som på något sätt är positiva till tunga droger. Det som har tagit lång tid att komma till skott med är att avstå från drogen alkohol helt och hållet. Jag har aldrig utvecklat ett kemiskt alkoholberoende tack och lov, utan har festat så som många andra. Man kan diskutera betydelsen av ordet beroende och absolut säga att dricka för att känna sig bekväm och avslappnad (som jag absolut är skyldig till) är ett slags beroende, eller för att det är socialt o.s.v., men jag har tack och lov aldrig haft det behovet dagligen. I några år nu har jag känt av effekterna av alkohol mycket mer än vad jag gjorde när jag var yngre och har kommit fram till att det är ett otroligt starkt gift som min kropp inte klarar av att hantera. Jag älskar smaken av vin och öl, och man blir skönt mosig av ett glas eller två, men när jag vaknar dagen efter och inser att jag drack något glas mer än ”ett eller två” så är det inte värt det. Hela dagar blir förstörda, för att jag är uttorkad såklart, men det värsta är ångesten som blommar upp. Alkohol är ett välkänt ångestframkallande preparat, och jag som redan är lagd åt det känsliga hållet känner att jag håller på att gå under.

När jag var sjukskriven förra året och åt anti-depp och ångestdämpande avstod jag från alkohol helt, men då avstod jag också från alla slags sociala sammanhang. När jag sedan var friskförklarad och mådde bättre fyllde jag år och firade ute på stan – med alkohol. Det var inte en rolig kväll och jag ångrade mig bittert hela veckan efter, för ångesten var så svår och höll i sig längre än normalt. Efter det har jag dragit ner på alkoholen rejält, för nu gör sig den där obehagskänslan i magen påmind igen och säger åt mig att det finns mer i mitt liv att skala bort. Så nu inför och i minst sex månader efter operationen rekommenderade läkarna mig att inte dricka alkohol. Inför var det för att det har en negativ påverkan på kroppen och vikten generellt, och efter är det för att alkoholen inte längre har någonstans att filtreras och därför går snabbare ut i blodet. Risken att bli väldigt påverkad snabbt och att utveckla ett beroende är därför stor. Så jag avstår. På konserten jag var på i måndags sa jag till min fina vän att jag funderar på att testa ett glas bubbel ändå ”för att det är fest”, men klok som hon är fick hon mig på andra tankar och jag beställde in ett glas alkoholfritt vin på restaurangen och en alkoholfri öl på arenan istället. Nu är jag så himla glad över att jag avstod och att jag har människor runt omkring mig som backar och peppar och påminner: jag vet att så inte har varit fallet för dem runt omkring mig som föll ner i avgrunden, men jag hoppas att dem idag har hittat styrkan i sig själva att se att det finns ett annat liv.

När man tänker på det här kan det tyckas vara enkelt att beställa in alkoholfritt, men för många är det inte det. Jag läser dagligen om nykterister som hela tiden får samma frågor om varför de inte dricker alkohol när alla andra gör det eller när de ”inte ens är gravida”, eller att de känner sig malplacerade och utanför. Alla ställen har inte ett bra utbud av alkoholfritt heller; det första stället vi gick till i måndags hade en alkoholfri öl, juice, läsk och vatten, och bartendern fick mig att känna mig konstig som ens frågade.

Jag tänker i alla fall fortsätta beställa in alkoholfritt för resten av mitt liv för ångesten är inte värd att slösa tid på. Och vet ni, jag hade en superkväll ändå OCH orkade storhandla på Ikea, Skärmholmen Centrum, Netonnet och HM Home dagen efter för på söndag flyttar jag!!!!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.