Då och nu: en kort uppdatering.

Start - nu02

Det känns väldigt läskigt att dela de här bilderna såhär mitt i allting, framförallt för att min kropp den här veckan har stannat upp lite i processen; den undrar vad tusan jag håller på med och jobbar febrilt med att hitta ställen att ta energi från vilket har gjort mig väldigt yrslig och trött, jag har varit svullen och tyckt att ingenting alls har hänt. Detta skapade lite panik hos mig som var helt säker på att jag är den enda person den här typen av operation absolut inte fungerar på, trots att jag äter så mycket (läs lite) som en ska, promenerar tre gånger om dagen och dricker vatten (vissa dagar har det dock varit extra svårt att få ner vatten vilket gör att min kropp vill hålla fast vid vätskan så länge det bara går och därmed binder den, vilket såklart ökade paniken hos mig). Då är det tur att jag har dokumenterat mig själv varje vecka, för när jag tittar på dessa bilder (första bilden tagen två veckor innan operationen, andra bilden tagen för ca två dagar sedan) så ser jag ju att det faktiskt håller på att hända grejer med kroppen! Framförallt så känner jag det på kläderna. Efter lite research så förstod jag också att det är otroligt vanligt att man, två veckor efter operationen, stannar upp på ett trappsteg där kroppen försöker klura ut vad som har hänt innan den förstår att den ska ta energi från det som finns på kroppen. Om någon vecka kommer den att justera sig och processen fortlöper då som vanligt. Ingen anledning till panik med andra ord!

 

Det är onödigt att få panik för sådant här, men jag är orolig av mig och vill så himla gärna att det här ska fungera. Nu är det ju inte så att den här operationen magiskt kommer att få mig att ändra kroppstyp på ett kick: jag måste fortfarande tänka på precis allt jag äter, motionera mycket, sova ordentligt och dricka rikligt med vatten. Precis som vanligt alltså, med den skillnaden att jag numer har en fysisk kontrollapparat som gör att jag inte kan äta för mycket.

Jag har också känt av nedstämdheten som läkarna varnade för innan operationen, och jag har ifrågasatt mycket hos mig själv vilket säkerligen också bidrog till ovan nämnda panikattack. Turligt nog är jag väl medveten om vart de negativa tankarna kommer ifrån och kan därför avvärja mig det mesta, men det har känts ganska ensamt. Varje dag är den andra lik vilket såklart också bidrar, men jag försöker verkligen att påminna mig själv om hur värt det kommer att vara om ett år då det värsta är över och när jag kan släppa lite på pressen jag lägger på mig själv. Pressen jag lägger på mig själv är jobbig, för den innefattar även de jag har runt omkring mig: jag inbillar mig att alla förväntar sig att jag ska ha nått målet med operationen till dess att jag är tillbaka på jobbet om två veckor vilket stressar mig något så fruktansvärt. Det är ingen som har sagt något om det, utan det är jag själv som har kokat ihop det. Anledningen till att jag gör så har nog att göra med att jag hela tiden vill visa mig duktig och att jag klarar av det här. Vilket är så dumt, för det har BARA gått två veckor sedan operationen och det här är ett livstidsarbete. Så nu när paniken har lagt sig måste jag vara extra snäll mot mig själv och påminna mig om att två veckor inte är någonting alls jämfört med resten av livet, och att var sak har sin tid. Jag har gjort så jäkla bra ifrån mig hittills, så resten kommer att vara en baggis!! Visst?!

Något som är väldigt positivt med allt det här är alla promenader där jag får en chans att både lyssna på bra musik och sortera tankar. Mina anteckningar på mobilen är fullproppad med saker som jag behöver skriva om, idéer till nya fotoserier och framtidsplaner. Ni kan alltså räkna med en hel del blogginlägg framöver! Bland annat behöver jag bearbeta min tid i England (vilket i dagsläget planeras att bli en lång följetong med text och bilder), korta noveller om traumatiska minnen, tankar om rötter (vart man kommer ifrån och om det är viktigt) och en analys om självporträtt och selfies (som en inofficiell uppföljning till min avhandling jag skrev 2013). Allt kommer med andra ord inte vara direkt kopplat till operationen, samtidigt som att allt jag gör, känner och skriver hör ihop med den: allt jag har fått vara med om i livet har ju lett mig hit, och mitt liv är en enda röd tråd (men det är väl allas liv??).

Är det något som ni gärna läser eller ser mer eller mindre av så är ni väldigt välkomna att höra av er. Jag är annars så himla tacksam över att ni ens vill läsa och följa mig<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.