Att forma och lära om hela sig själv och sitt liv.

Jag vaknar på morgnarna och dricker några deciliter vatten med tesked på ca trettio minuter, vilar (magen) i trettio minuter, äter sedan en deciliter frukost på trettio minuter, går ut och går i trettio minuter, dricker vatten med tesked, vilar, äter mellis med tesked, vilar, dricker vatten med tesked, vilar, äter lunch med tesked, går ut och går… Och så går det runt och runt tills jag går och lägger mig. Det kan låta enformigt (vilket det också är stundtals) men livsnödvändigt just nu: jag får inte fylla upp magen med vatten innan jag äter och jag kan inte dricka för tätt inpå måltiderna, men måste dricka minst 1,5L om dagen – därför måste jag vänta minst trettio minuter emellan, och jag måste äta ungefär varannan timme för att jag inte får äta för snabbt eller för stora mängder åt gången. Att gå ut och gå minst tre gånger om dagen hjälper till med den fysiska läkningen och att rensa tankarna. Det här schemat är den största anledningen till att jag är sjukskriven så länge, för det ska ge mig en chans och tid till att hitta rutiner som fungerar för mig, lära känna min kropp på nytt och inte störas av arbete och annat. Jag har inte längre någon funktion inne i min kropp som på samma sätt som tidigare säger åt mig när jag är hungrig och mätt (det känns helt annorlunda än tidigare), så nu gäller det att jag lär om hela systemet och talar om för kroppen hur det ska fungera – det kräver en hel del energi från mig dagligen.

Det jag behövde var ett verktyg som hjälper mig med att snabbt få bort det värsta av övervikten så att jag sedan kan ta över själv, men det jag har fått är så mycket mer: jag har fått en chans att nollställa mitt förhållande till min kropp, mitt känsloliv och i princip allt jag någonsin har tänkt, trott, antytt och känt om mig själv. Innan operationen skrev jag om hur det här känns som en nystart, inte bara fysiskt, utan också mentalt, och sedan jag kom hem från sjukhuset har min hjärna på riktigt börja bearbeta den oerhört hårt fastklistrade sorgen, ensamheten, allt tvivel på och hat mot mig själv som jag har burit runt på. Det var som att jag, i samma sekund som jag blev väckt ur narkosen, blev väckt ur en overklighet jag har varit tvungen att skapa runt mig själv för att överleva.

Varje ny dag erbjuder nya sensationer, känslor och eftertanke: ibland gör det ont inuti magen eller runt såren utanpå magen och då vet jag att jag måste sätta mig ner en stund och andas djupt. Det här med att känna den fysiska smärtan i kroppen, på riktigt känna den och låta den vara där (för jag kan inte göra annat än att tillåta den att komma och passera, det är liksom utanför min kontroll), stanna upp och låta andningen ta hand om kroppen är ett sådant fint verktyg som jag önskar att jag använde mig mer av även vid ångest och andra psykiska fenomen. Det är renande att ge sig själv tillåtelse att ha ont en liten stund, sedan samla sig och lyssna på vad det är man behöver göra för att det ska sluta göra lika ont – oftast har man ju svaret själv, men man vill inte riktigt lita på att det funkar.

Det här ger effekt på andra sätt också: nästan varje natt sedan operationen har jag haft drömmar där jag möter olika personer som finns eller har funnits i mitt liv och vars förhållande jag på något sätt behöver bearbeta. Jag har till exempel sagt nej till jobb för att det är för mycket, jag har sagt upp kontakten med familjemedlemmar och tidigare älskare som har varit skadliga för mig på ett sakligt och samlat sätt. I drömmarna har jag också rest världen runt tillsammans med min kamera och dator och fotograferat, skrivit, klättrat i berg, paddlat kajak och sprungit i fjäll. Genom att fortsätta skala bort saker ur mitt liv som inte längre får ta onödig plats och energi banar jag nya vägar för framtiden, och det är så himla häftigt! Även om det bara är just drömmar idag så har sömn och drömmar alltid varit ett kraftfullt verktyg för mig att bearbeta olika saker, och jag tror verkligen att hela den här processen jag är i nu sår massor av nya frön i mig som till slut kommer att få ta sin rättfärdiga och efterlängtade plats i mitt liv.

Vad gäller fysiska förändringar så kommer jag inte att lägga upp före- och efterbilder på samma sätt som man kan se på andra håll. Det här har alltid varit en operation för hela mig, och som jag nämnde i mitt första inlägg innefattar det både fysisk och mental hälsa. Därför fokuserar jag mycket på det inre när jag skriver, för jag vill inte att min kropp ska fortsätta ta utrymme från den jag faktiskt är. Samtidigt är jag väldigt stolt över vad jag åstadkommer varje dag och vad jag har gått igenom: när det känns tufft att äta samma flytande mat dag ut och dag in (dock inte de där hemska pulverna från tidigare, men jag är sugen på allt jag inte får äta just nu; från och med imorgon får jag börja äta lite fastare föda dock – hurra!) påminner jag mig själv om den oerhörda pärs och smärta jag genomled för att komma hit, och det hjälper. Jag börjar också märka på mina kläder att det händer massor av saker med min kropp, och det är såklart en häftig känsla. Sen att jag tycker om att fotografera mig själv och är en visuell människa som gärna berättar historier i bild är säkert också en bidragande faktor till att ni absolut kommer att få se hur det fortskrider, men jag vill inte uppmana mig själv till vikthets eller framkalla ångest genom att känna mig pressad till att lägga upp bilder hela tiden.

Jag lägger också märke till hur fokuserad jag är på den här processen: nästan allt jag pratar om och tänker på är vad som händer inuti och utanpå min kropp just nu, vad jag får och inte får äta, vad vitaminerna och sprutorna jag tar varje dag gör för mitt läkande, och hur det kommer att vara framöver. Jag lever i detta varje sekund av varje dag, och det är fortfarande bara början, men jag vill heller inte bli besatt eller att detta ska definiera mig, även om jag just nu kanske måste få låta det vara så.

Tack, vill jag också säga, till alla som fortsätter att följa mig, höra av sig och skriver fina saker och ger hejarop. Jag blir så rörd och glad över att så många bryr sig, det är så himla fint att ni finns i mitt liv<3

IMG_0118

2 reaktioner till “Att forma och lära om hela sig själv och sitt liv.

  1. Hej
    Du skriver så bra och har fina bilder på din hemsida. Jag är mycket äldre än du, har några gånger bantat bort mina extrakilon. För 20 år sedan bantade jag bort 16 kg, men de kilona smög tillbaka. Nu har jag pga sjukdom lagt om mina matvanor och kilona har rasat, 10 kg.
    Du har stränga rutiner men ibland måste man vara hård mot sig själv. När man sedan ser resultat är det jubel. Jag har kunnat använda de kläder som jag gillat och sparat.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.