Nu förändras allt.

Förberedelser

De senaste två veckorna har jag förberett kroppen och hjärnan på operationen som jag har väntat på så länge och nu är jag ett organ fattigare. Det har varit både enklare och tuffare än vad jag förväntade mig: de första tre dagarna var otroligt tuffa och jag var konstant hungrig, jag hade väldigt lite energi och trodde inte att jag skulle klara två hela veckor på en flytande pulverdiet som smakar allt annat än gott och jobba samtidigt. Men, jag har ett pannben som dyker upp lite då och då när jag verkligen behöver det och det oväntade stora stödet från min omgivning gav mig ny energi och påminde mig om varför jag gör det här. Efter att jag delade mitt förra inlägg med mina kolleger, närmsta vänner, familj och till slut också på Facebook och Instagram kom den där välkända vågen av ångest man kan känna när man öppnar upp sig så pass mycket och jag funderade på att ta bort det helt. Men det hade varit att fly, och det gör inte jag längre. Nu i efterhand känns operationen så mycket enklare att prata om och det har mycket att göra med alla fina ord och lyckönskningar jag har fått från kolleger, människor som betyder mycket för mig och gamla kära vänner som jag saknar att ha i mitt liv. Det som också är otroligt fint med hela den här historien (kanske det finaste av allt) är att andra nu också delar med sig av tankar, erfarenheter, känslor och händelser på ett mer öppet sätt. Tack<3

*

Jag visste redan innan diet-veckorna började att jag inte ville prata med andra som redan har genomgått operationen eftersom att jag vet att jag jämför mig själv med andra och nog kommer bli besviken om det visar sig att jag inte reagerar på diet och operation på exakt samma sätt som dem – dumt, jag vet, men oundvikligt ibland. Dessutom glömmer man fort vad det är man precis har gått igenom, det kan därför vara svårt att hitta stöd hos dem som redan har gjort operationen: de har ju sitt på det klara nu, medan vi andra fortfarande genomgår en otroligt påfrestande dietperiod. Därför blev jag otroligt lycklig när en person i min närhet hörde av sig och sa att hen ska göra den andra typen av gastric-operation en dag innan mig!! Vi har med andra ord kunnat dela energidipparna, tacksamheten för att få den här chansen, längtan och nervositeten. Jag var otroligt nervös inför operationen: det kändes obehagligt att någon ska gå in i min kropp och ta bort någonting därifrån medan jag sover, och jag har haft mardrömmar som inte riktigt gör det enklare att fokusera på det positiva. Men jag antar att det var min hjärnas sätt att förbereda sig inför det fysiska trauma min kropp kommer att utsättas för: tidigare har jag ju inte varit såhär pass medveten om det jobbiga framför mig och har inte kunnat planera utefter det, så jag liksom garderar mig för att kunna ta mig igenom det. Hjärnan är fantastisk på det sättet och jag blir mer och mer imponerad över hur vi fungerar för varje dag som går.

*

Till slut tog nyfikenheten dock över och efter att ha blivit tipsad om en Facebook-grupp för just de här typerna av operationer gick jag med i den; det var ett stort misstag och jag har nu gått ur gruppen, men skadan var redan skedd. Det var absolut en peppig grupp där man fick ta del av inspirerande livshistorier och förändringar, men den var kantad av vikthets, utseendefixering och människor som inte tar den här fantastiska möjligheten på allvar. Jag som har en otroligt seg kropp som inte alls vill göra sig av med den övervikt jag idag har blev väldigt stressad av att se hur mycket vissa personer har gått ner i vikt under tvåveckorsdieten – den ena värre än den andra – medan jag låg kvar på min startvikt tills i lördags. Sös gav mig ingen hänvisning om att jag måste gå ner i vikt innan operationen, men de ville ändå att jag skulle komma på en invägning i måndags vilket kändes väldigt ologiskt för mig. Levern är ju tvungen att minska i storlek innan operationen och det gör den endast med viktminskning – har levern inte minskat finns det risk att de ställer in operationen. Det önskar jag att de hade varit tydliga med från början istället för att säga att det inte spelar någon roll om jag minskar i vikt eller inte. Det, och jämförelsen med de andra i Facebook-gruppen, gjorde mig otroligt stressad så jag valde till slut att gå ur gruppen. Det sporrade endast onödig vikthets som jag aldrig ville ha – den här operationen ska ju frigöra mig från allt det där sjuka! Min ångest släppte lite grann efter det hur som helst och tydligen så fattade min kropp då i samma veva att någonting är på väg att hända och jag gick ner ganska många kilon i vikt.

*

Allt som allt är jag också ganska förvånad hur enkel den första veckan var att ta sig igenom; visst var jag hungrig vissa dagar, men det löste sig så fort jag drack vatten. Aldrig i mitt liv har jag druckit såhär pass mycket vatten om dagarna! Min hy tackar mig hjärtligt. Den här andra veckan dock… Vilken pärs! Jag har varit så hungrig att jag som vegetarian har fantiserat om hamburgare, grillad kyckling och nästan dreglat över videor med råa köttbitar som läggs på grillen (vilket är det värsta jag vet förutom rå köttfärs och köttfärssås). Det är spännande hur hjärnan reagerar när kroppen går in i svält, men det är ett experiment jag helst slipper göra om igen! Jag har haft PMS den här veckan också vilket spökar till det rejält med känsloliv, hungerkänslor och smaklökar, så det har varit riktigt tufft faktiskt. Pulvermaten jag har ätit som inte var speciellt god från början har varit näst intill olidlig, och jag har fått kämpa med varenda munfull. Men det gick, och nu sitter jag här, nyopererad. Det känns ungefär som när jag sprang Midnattsloppet 2016, eller när jag tog mig upp för Mount Batur tidigare i år – förvånande, fullständigt utmattande och fasligt fantastiskt!

13934877_10154299078260449_8233278602313392930_n

*

Mina fina vänner och extrafamilj som jag bor hemma hos nu under sjukskrivningen och tills jag får tillgång till min nya lägenhet har hjälpt mig att förbereda inför operationen på bästa möjliga sätt: mitt rum är nu anpassat efter det speciella sätt jag måste ta mig ur och i sängen (jag får inte använda magmusklerna alls på 10 dagar eller tills såret inuti och på magen har läkt helt) då jag först hade alla mina flyttlådor där inne, men de spenderade hela lördagsförmiddagen med att rensa i förrådet så att de kan stå där istället. Senare på lördagseftermiddagen åkte vi och handlade ingredienser till hemmagjorda soppor och små portionslådor att förvara dem i så att det ska bli så enkelt som möjligt för mig att äta under den 4 veckors långa justeringsperiod som nu väntar mig. Jag har alltid behövt ha mitt egna utrymme för återhämtning och eftertanke och var orolig för hur jag skulle reagera på att bo hemma hos en familj, men det känns så himla fint att få vara en del av deras vardag på det här sättet och jag känner mig verkligen välkommen och som en i familjen. Det är otroligt skönt och jag är oerhört tacksam över att få bo här under den här stressiga och speciella situation jag befinner mig i. Hade jag inte bestämt mig för att flytta från min lägenhet tidigare än vad jag behövde så hade jag fått göra allt det här själv och dessutom planera en stor flytt mitt i allt – det hade aldrig gått.

*

Operationen.

Jag skrevs in igår morse ca 09.00, lades in för narkos ca 10.45, och rullades bort från uppvaket ca 14.45. Själva ingreppet som normalt tar 1-1.5h tog endast 30 minuter men jag hade otroligt ont och var så trött så jag måste ha legat på uppviket i flera timmar med smärtlindring och annat.

Strax efter att jag har rullats in på min avdelning efter uppvaket. Ser ändå rätt pigg ut!

*

Jag har som bekant varit otroligt nervös och orolig inför operationen, främst för att jag aldrig tidigare har varit inlagd eller blivit opererad, samt endast haft negativa upplevelser av sjukhus vilket såklart gör att man förväntar sig både det ena och det andra. De tar dock otroligt bra hand om mig här och är väldigt fina allihopa, men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver opereras igen. Nålar är inget jag är ett fan av, och de fick sticka mig i båda händerna och båda armvecken för att försöka hitta en ingång för droppet – inget funkade, så till slut fick dom gå in ännu djupare i armen med hjälp av ultraljud (!!) för att hitta ett kärl som funkar. Dessutom behövde jag bedövning i magen som de var tvungna att spruta in i höfterna som gjorde så fruktansvärt ont. Bedövningen gick dessutom ner i höfterna och låren också så jag hade svårt att gå – det måste ha sett väldigt roligt ut – och så har jag fått lära mig att sticka mig själv i benet varje kväll med blodförtunnande medel (bara i tio dagar som tur är).

Specialingången de satte in med hjälp av ultraljud som har fått i princip alla sköterskor på avdelningen att häpna: dessa sätter man tydligen endast in på intensiven. Mina kärl känner min rädsla och gömmer sig helt enkelt!

 

*

Efter operationen när de väckte mig ur narkosen kände jag mig som en trotsig tonåring som inte riktigt förstår vart jag är eller varför jag blir väckt så bryskt: jag sov ju! Men när jag kände den olidliga smärtan i magen efter några sekunder blev jag påmind om vad jag har gått igenom och har endast korta minnesbilder av hur jag tyckte att det var jobbigt att bli rullad i en säng genom avdelningarna och hur jag ville pressa på magen för att få bort det onda, men på något sätt mitt i kaoset förstod att jag inte får göra det. De la in massor av morfin och annan smärtlindring som kom stötvis vilket hjälpte mig så pass att jag kunde slumra till, men i varje kramp mellan smärtlindringen minns jag hur jag grep tag i sängkanterna och hur mitt ansikte vred sig av smärta. Efter vad jag antar var en ganska lång stund rullade dem iväg mig till min avdelning som jag just nu befinner mig på och jag minns att hissfärden var extra jobbig – som att sitta på ett stormigt hav.

*

Jag sov ganska mycket när smärtan väl hade ebbat ur och narkosen vars effekter jag fortfarande kände av tillät mig inte att sitta upp eller stå i för långa perioder. Min fina Sophie kom på kvällsbesök och det var fint att få sällskap; det kändes tryggt att ha henne där. Vi gick på en liten promenad och hon tröstade när jag mådde illa och väntade utanför toaletten. När hon sedan gick tog sköterskorna över och kom in en gång i timmen till ca 03.00 inatt för att ge mig alvedon, ta tempen och blodtryck och såg till att jag mår bra. Smärtan och yrseln släppte runt 20.00 igår kväll och det är en lättnad jag inte kan likna vid något annat än när man har haft en lite för rolig kväll och mår väldigt dåligt dagen efter, fast 1000 gånger värre, och när det sen släpper att man lovar sig själv att aldrig mer göra om det.

*

Jag vaknade tidigt i morse och var pigg som en lärka! Gick på en kort promenad och fick ett hektiskt mat- och dryckesschema som de nu ska se till att jag följer ordentligt – jag blir kvar en natt till med andra ord.

Visst är jag lite öm i magen men inte alls som igår! Idag känner jag mig mest lycklig att ha fått den här otroliga chansen och ser nu fram emot ett långt och friskt liv, många löpturer i skogen, flera vulkaner att bestiga, att testa på klättring och släppa på alla blockeringar jag har satt upp för mig själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.