Nästan som att födas på nytt.

Innan jag går in på detaljer om den operation jag kommer att göra om två veckor är det viktigt för mig att få beskriva vägen dit och göra en slags (förenklad) analys av personlig erfarenhet, samhällsstruktur, och min världs- och självbild – både för den som läser, men framförallt för min egen del. Att jag väljer att berätta om det på det här sättet kan tyckas vara mer dramatiskt för den som läser och ser detta utifrån än vad det faktiskt är när slutsatsen väl kommer, eller som att mycket av det jag skriver inte ens har med saken att göra, men det här är för mig en av de största händelserna i mitt liv som på något sätt ”knyter ihop påsen” (no pun intended) och ger mig perspektiv på de första 30 åren av mitt liv så att jag kan dra nytta av det jag faktiskt har fått och får vara med om. Det här gör jag alltså mest för min egen del, men eftersom att jag uttrycker mig bättre i skrift än i samtal känns det enklare att göra det på det här sättet för att verkligen få förklara min bild av det som komma skall.

Jag hoppas också att detta kommer att svara på många av de (mycket rimliga) frågor som med all säkerhet kommer att dyka upp hos den som läser, men man får gärna prata med mig i enrum eller mejla mig om det ändå finns oklarheter eller funderingar.

*

I korta drag har vägen till där jag står idag sett ut ungefär såhär:

Steg 1:Både nedärvt och direkt skapat trauma i mycket tidig ålder, innan jag ens kan minnas. Detta skapade anknytnings- och tillits problem, kaosperspektiv, skev självbild, dissociations problematik och triggers. Fick inte korrekt behandling (förrän hösten 2016), allt lagrades därför på hög.
Steg 2: strukturella förväntningar på mig (som kvinna, inte som individ vet jag nu), vad jag tror att människor runt omkring mig har för förväntningar på mig och, utifrån det och ovan steg, vad jag har för förväntningar på mig själv.
Steg 3: total förvirring och kaos.
Steg 4: bryta mig loss från normen och hitta min egen väg, går vilse ett par gånger.
Steg 5: inte veta vad det är jag behöver för att må bra.
Steg 6: veta vad det egentligen är jag behöver för att må bra men göra allt förutom det.
Steg 7: erkänna för mig själv att jag mår dåligt men inte våga ta hjälp (typiskt duktig flicka, kan klara allt själv o.s.v.).
Steg 8: leva i ovan limbo ganska länge.
Steg 9: erkänna för mig själv att jag behöver hjälp, och berätta för andra i min närhet och be om stöd.
Steg 10: till slut våga be om professionell hjälp (2016 & 2017).

Det här har inte gått snabbt. Steg 1-6 har upprepat sig flera gånger från start, och jag nådde steg 7 ungefär i samma veva som jag fyllde 26 – det var alltså 4 år sedan. Jag levde i steg 7 ett tag fram till att min morfar blev allvarligt sjuk och lades in på sjukhus sommaren 2015; hela min världsbild skakades om. För att förklara i korta drag: jag bodde hemma hos mina morföräldrar väldigt länge innan jag flyttade till England 2009 och de två var min trygga punkt här i livet: morfar var den som alltid stöttade mig i vad jag än gjorde. När jag ville bli musiker sa han ”åh! Vi har en musiker i familjen!” När jag ville bli fotograf sa han ”åh! Vi har en fotograf i familjen!”, och när jag kom hem till Sverige i slutet av 2013 ”tvingade” han mig att flytta från Västerås till Stockholm – det är jag oerhört tacksam för (det var också morfar som utropade ”nu ska vi bli medlemmar!!!” efter att jag hade blivit anställd som medlemsvärvare på Naturskyddsföreningen). Mormor är den självklara trygghet och famn alla barn (och vuxna) behöver ha i sina liv: hon var anledningen till att jag hade en trygg plats att komma hem till efter skolan, fester och resor.
Så, när morfar blev sjuk och jag förstod att han inte skulle bli bättre insåg jag att jag måste ta tag i min egen hälsa i god tid och skapa en trygg grund i mig själv; nu blev det så påtagligt att jag inte skulle ha en trygg bas utanför mig själv att återvända till så mycket länge till. Till historien hör också att vi i min familj har en lång rad av olika slags sjukdomar (allt från psykisk ohälsa och missbruk till cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar), och om jag kan göra något för att försöka förhindra det hos mig själv och mina eventuella framtida barn vill jag göra det. Så jag bestämde mig för att ta tag i min hälsa en gång för alla.

*

När jag pratar om hälsa så innefattar det både fysisk och psykisk hälsa – båda var i ett stort behov av upprensning. Vid den tidpunkten visste jag att min psykiska hälsa behövde ett omsvep, men det kändes mycket enklare att börja med ytan, så jag började träna. Träningen fick mig att må bättre, absolut, men det suddade inte ut traumatiska minnen eller hjälpte mig med min känsla av att vara malplacerad (dissociations problematiken jag nämnde i ovan steg). Jag fortsatte ändå och jag märkte att min kropp också drog nytta av det: jag blev starkare, piggare, fick en annan form o.s.v. Men efter ett tag tog det stopp! Någonting hände och min kropp började arbeta mot mig istället för med mig och hur mycket jag än fortsatte träna och äta rätt så var det något som hela tiden drog mig bakåt. Vid den tiden förstod jag inte hur mycket ens psykiska hälsa faktiskt spelar roll i ens generella hälsa, så istället för att ens fundera åt det hållet fortsatte jag framåt i hög fart.

Inte bara med träningen, jag jobbade också väldigt mycket. Utveckling är otroligt viktigt för mig och jag vill hela tiden framåt, uppåt, bli bättre, smartare och mer framgångsrik. Det är en fin egenskap tycker jag – om den används på rätt sätt. I mitt fall, just då, var det en verklighetsflykt. Innan jag fick jobb på Naturskyddsföreningen använde jag konst och musik som verklighetsflykt och la ner hela min själ i gymnasiet där jag pluggade musik, sedan flydde jag (bokstavligt talat) från Sverige till England för att lägga allt krut på att bli fotograf. Jag stannade aldrig upp, ville inte känna efter, var rädd för djupet samtidigt som att det hela tiden kom ikapp mig.

*

Någonstans, och jag vet inte riktigt vart den idén kommer ifrån, har jag alltid haft min 30-årsdag som milstolpe: då ska jag ha livet under kontroll. Även under de mest kaotiska åren i mitt liv har jag alltid tänkt (och hoppats) på att jag då ska ha hittat en väg ut. För att även om jag inte har vetat hur eller varför, så har jag alltid varit medveten om att det finns ett liv där jag slipper kämpa mot mig själv, mina minnen och erfarenheter hela tiden, ett liv där jag istället kan dra nytta av det och få komma till ro med mig själv – för det har jag sett hos andra människor. Människor som jag ser upp till och som alltid har funnits här, som har valt att finnas hos mig och som vill fortsätta finnas här. Ett för mig främmande koncept är att känna sig ”normal” (vad det nu innebär; ”till ro” är kanske ett bättre uttryck), älskad, välkommen och på samma nivå som alla andra. Hur kommer man dit när man inte vågar känna några andra känslor än ilska, sorg och skam?

*

Min morfar dog 6 dagar efter hans 84-årsdag i februari 2016. Det blev min första begravning, två dagar innan min 28-årsdag; det var också första gången jag träffade många personer ur min närmsta familj på väldigt länge. Alla minnen, känslor och tankar på en och samma plats – en plats jag inte kunde fly ifrån. Här började såret som jag inte hade tagit hand om växa sig större och större medan jag försökte dämpa svullnaden genom att jobba: det fanns massor att göra. Lite för mycket, men jag tog på mig mer ändå, sa ja till allt. Tidig höst 2016 blir jag remitterad till Kris- och traumacentrum via företagshälsovården efter att mina fina, fina vänner och kolleger säger åt mig att jag måste prata med någon eller sjukskriva mig, men jag vill inte. Varför ska jag behöva sjukskriva mig för något jag inte kan rå för? De vädjar, och till slut inser jag att för att kunna göra nytta både för mig själv och andra så måste jag ta tag i det här NU. På KTC blir jag diagnostiserad med Komplex PTSD (läs gärna mer om diagnosen här). Det här öppna såret som jag desperat har försökt lappa ihop under åren öppnades upp helt och skulle rensas, och jag föll ihop av smärta. Jag kunde inte fly längre och helt ärligt så orkade jag inte kämpa emot mer heller. Jag ville ju må bra, jag ville inte dra runt på skam som inte ens tillhörde mig från första början. Jag sjukskrevs på heltid och fick påbörja en lång och smärtsam behandling där precis ALLT, från början till nutid, skulle analyseras.

*

Sedan dess har jag jobbat intensivt med att identifiera triggers och hitta verktyg jag kan använda när ångesten blir för påtaglig, och jag har lyckats hitta samband mellan minnen och känslor som i dag hjälper mig att förstå mina egna reaktioner i vissa sammanhang bättre. Den första och största delen av min PTSD-diagnos behandling tog slut förra sommaren, men efterarbetet kan bara jag göra, och den har fokuserats på min självbild.

Hur jag ser på mig själv går upp och ner och färgas mycket av hur våra samhällsnormer ser ut, mest på grund av att jag aldrig har haft en stabil botten hos mig själv att spegla mig mot. Det är den bottengrund jag nu försöker jobba på, men jag ligger ganska långt efter. Stressen av att vara ”onormal” och malplacerad, och rädslan av att bli drabbad av allvarlig sjukdom p.g.a. hur min familjs historik ser ut är alltid närvarande och det är något jag helst slipper: jag vill inte att min (stressade) kropp ska vara anledningen till att jag blir dödssjuk eller behandlas orättvist. I och med all stress som har lagrats i mig under åren så har mitt psyke på något sätt använt min kropp som ett skydd, och jag förstår nu i efterhand efter att ha pratat med psykologer och läkare att min kropps trivs så som den är och kommer inte att ändra på sig enbart med hjälp av träning och kost, utan jag måste rikta hela min grundinställning mot ett annat håll. Det här är därmed en operation för att öka min livskvalité och har ingenting med utseende att göra, men nu kommer jag ändå in på ett sidospår som ändå är värt att nämna: jag tycker idag att jag är fin och att jag förtjänar att leva, att bli älskad, jag har inte ont och är inte sjuk, och jag vet att kvinnor i alla möjliga storlekar och former får utstå ovälkomna kommentarer på sina kroppar och sitt utseende dagligen, MEN det går åt så jävla mycket energi från mig till att hela tiden ursäkta min tjocka kropp. Hur tillfreds jag än är med mitt utseende så finns det fortfarande idag, år 2018, en stor majoritet av människor som använder ordet tjock som skällsord: tjocka människor är ofta en symbol för lata, ointelligenta och äckliga människor, det mest otänkbara, eller så får man höra ”wow vad fin du är! Har du gått ner i vikt?” – tänk vad mycket annat jag kan göra med den energi jag dagligen använder till att framkalla mod till att ens gå ut?? Det här, det ytliga, är inte den största anledningen till att jag gör operationen, för jag HATAR att vi som människor hela tiden ska känna ett behov av att anpassa oss till skeva samhällsnormer ingen egentligen tycker är bra, men vill ändå nämna det här för jag vet att det finns många människor (inte bara kvinnor) som gör den här typen av operation för att de inte längre vill bli dömda utifrån deras utseende, bli behandlade orättvist i anställningsintervjuer eller få pikar från läkare om att de behöver gå ner i vikt när de egentligen gick dit för att få allergimedicin utskrivet eller för att lappa ihop ett brutet ben.

*

Jag ska alltså göra en gastric sleeve operation (en annan typ av den mer vanliga gastric bypass operationen; eftersom att jag fortfarande är ung och frisk och inte har fött barn än så rekommenderade läkarna att jag gör en sleeve för att minska risken för tarmvred). Detta för att gå ner i vikt och komma ikapp mig själv: min psykiska hälsa är idag hyfsat stabil (med många år kvar av finslip, kanske resten av livet) och jag har en bild av mig själv idag som inte riktigt lever upp till mina egna förväntningar. Som sagt är min kropp idag ett skal som har fungerat väldigt bra som skydd under alla dessa år, men nu behöver jag inte det skalet längre. Nu vill jag, en gång för alla, skala bort det i mitt liv som inte längre fyller någon som helst funktion utan som bara har hängt med som någon slags slasktratt och tagit så otroligt mycket energi som jag egentligen skulle kunna lägga på mer viktiga saker.

Operationen innebär en helomställning av mitt liv, och nu två veckor innan kommer jag t ex att äta en specialdiet bestående av pulverdrycker från Nutrilett (jag ska alltså enbart dricka detta 5 gånger om dagen i två veckor). Jag kommer inte att kunna äta fast föda, jag måste hålla ett strikt och separat mat- och dryckesschema, och självklart måste jag motionera. Detta för att gå ner i vikt redan innan operationen och för att levern ska minska (det blir enklare att operera då).

På tisdag den 15 maj är jag kallad till inskrivningsmottagningen på SöS där jag ska få träffa narkosläkare och göra andra förberedelser, den 28 maj ska jag på ett sista möte och den 29 maj läggs jag in för operation och stannar antingen en eller två nätter beroende på hur jag mår. Efter operationen kommer jag att vara sjukskriven på heltid i fyra veckor och de första tio dagarna får jag inte göra något ansträngande alls. Jag kommer att skära bort i princip hela magsäcken så en kan ju förstå att det innebär mycket vila och endast flytande föda. Efter de tio dagarna kan jag gå över till en puré diet och efter två veckor får jag börja äta ”normal” mat igen. Dock kommer portionsstorlekarna vara otroligt små (ca 0,5dl per måltid). Jag får heller inte dricka något medan jag äter (då blir jag mätt på drycken och får inte i mig den näring jag behöver) och alkohol måste hållas till minimum de första månaderna eftersom att inget av det jag stoppar i mig först filtreras och packas ihop i magsäcken utan det går det direkt ner och ut i blodet. Sjukskrivningen är mest till för att jag i lugn och ro ska vänja mig vid mina nya rutiner då dagarna mest kommer att handla om att äta små men många portioner, dricka massor av vatten och promenera.

Detta innebär att jag kommer att rasa i vikt på ganska kort tid, och många kommer säkert fråga sig om jag egentligen är sjuk: så är det inte! Mycket av min vikt kommer att försvinna snabbt och det är helt normalt – detta viktras kommer att fortsätta i ca 1 år efter operationen sedan saktar det ner lite grann. Efter ca 2 år kommer detta ha stabiliserat sig och jag kommer att kunna återgå till mer normala portionsstorlekar (dock fortfarande väldigt mycket mindre än innan och vad personer som inte har gjort operationen äter) och här är det också normalt att man går upp lite grann i vikt igen, men då har jag nog lyckats få in en ordentlig träningsrutin och livsstil där jag är i kontroll snarare än att eventuell stress bestämmer hur jag ser ut. Jag kommer också att få vitaminer och tillskott som jag ska äta resten av livet.

*

Allt har kommit väldigt lägligt: jag sades upp från min lägenhet jag hyrde i andrahand p.g.a. försäljning men fick då möjligheten att flytta in hos min fina vän Sophie och hennes familj. Till en början höll jag allt om operationen väldigt hemligt och hade tänkt göra detta utan att berätta för någon, men nu känns det otroligt skönt att bo hemma hos en fin vän och få stöd i detta. Sedan, ca en månad efter operationen, flyttar jag in i min alldeles egna, nyproducerade lägenhet. Ny mentalitet, ny kropp, ny lägenhet, nytt liv. Jag får en chans att börja om eller komma ikapp på något sätt (med MASSOR av erfarenhet i bagaget som inte längre stör utan främjar), och jag ser fram emot det så himla mycket.

Även om jag har skämts väldigt mycket för att ens behöva hjälp med något som andra kan åstadkomma genom att gå till gymmet några dagar i veckan så mår jag väldigt bra just nu och känner mig hoppfull: det här är ett verktyg, inte en lösning, som jag nu får chans att använda och jag känner mig så otroligt tacksam för den möjligheten. Jag ser nu att den milstolpe jag satt upp för mig själv verkligen fungerade och att det finns en verklighet jag faktiskt vill befinna mig i utan att behöva fly.

Tack för att du har orkat läsa allt detta: jag kommer att fortsätta uppdatera om hur det går med allt, och ni är välkomna att hänga med ❤

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.